Samtal i en park

Sitter här med mina öronproppar i en tillfällig harmoni. En av de högljudda tjejerna är på besök igen här ovanför och jag började genast arbeta upp en irritation. Men så kom jag på dem - öronpropparna! - och nu är allting alldeles tyst igen.

Sonen åker till sin pappa imorgon. Detta lägger tyvärr sordin på torsdagen. Det är fortfarande tårar och förtvivlan kvällen före avresa. Idag hade han gått iväg med bästisen till parken här i närheten en sväng efter maten. Efter en stund ringde bästisens mamma och sa att bästisen hade kommit hem själv och att sonen hade stannat kvar i parken. Jag blev onekligen lite rädd, sonen har aldrig varit ensam i parken förut och klockan var närmare halv sju på kvällen. Så jag skyndade ut och där sitter han alldeles ensam i en av gungorna och gråter. Ledsen över att han ska till pappa och lite ledsen över att bästisen valt att gå hem.

Vi hade tillslut ett bra samtal där i parken. Vi försökte bena ut vad det var som kändes jobbigt med att åka. Det blir så lätt att känslorna banar iväg och så blir allting hemskt. Tyvärr känner jag mig fortfarande alldeles maktlös inför situationen. Men vår stund i parken blev väldigt fin, vi stannade tills det var alldeles mörkt och sonen själv valde att gå hem. Vi hade suttit där i parken medan mörkret täckte lekplatsen. Det var blåsigt, höst i luften och det duggade lite ibland. Gatlyktorna lyste upp trottoaren utanför, men vi satt tillsammans i mörkret och gungade och pratade om livet.