Bacillfobiker?

Vi var på provfilmning idag. Sonen gick in själv och jag fick en känsla av att det inte gått riktigt så bra som han hade förväntat sig. Han brukar i vanliga fall vara helt hämningslös när det kommer till att stå på scen, men idag blev han lite blyg. Är kluven till om jag ska vara besviken för sonens skull eller lättad för att riskerna för mina uppmålade scenarier av offentlighetens baksida minimeras.

Apropå risker så blev svininfluensan ett tema på jobbet idag. En kollega gick hem igår med potentiell feber och värk. När hon sedan dök upp på jobbet i morse hade hon fått kommentarer om lämpligheten i detta. I och med att hon var symptomlös i morse så bör det rimligtvis inte kunna ha varit någon svininfluensa, men hon kände sig ändå påhoppad av kommentarerna Man inser hur laddat detta skulle kunna bli. Det är stora känslor det handlar om när människor befarar sin egen och anhörigas hälsa.

Vi har fått bekräftat att en kollega på en annan våning har fått diagnosen, hur länge kan det dröja innan det sprids ner till oss? När jag sitter så här och känner efter så tycker jag mig ha lite ont i halsen, men det kanske är samma symptom som gör att det kliar i huvudet när man pratar om löss? Ska jag vara ärlig är jag nog lite rädd för den där influensan, inte minst för sonens skull. Och det har påverkat våra liv en aning. Jag har slutat att initiera att ta i hand när jag får besök på jobbet, jag undviker att ta i stänger o s v när jag åker kommunalt och det första vi gör när vi kommer hem är att tvätta händerna. Kanske kommer vi att uppfostra en hel generation med bacillfobiker i och med detta?