Obekväm situation

Jag hade en obekväm situation på jobbet idag. Jag skulle tillsammans med en kollega prata inför nyanställda på mitt gamla jobb. Vi var extremt dåligt förberedda och försökte sno ihop något i all hast på 10 minuter i morse. Det gick i stort sett ut på att berätta om vår verksamhet, så ämnet var självklart, men vi hade inte delat upp det mellan oss och vi var inte helt på det klara med vilka bitar vi skulle fokusera på. Jag förlitade mig lite på kollegan som har hållit i sådana här introduktionsföreläsningar tidigare.

Nu blev det just ingen föreläsning utan mer av ett samtal med fler föreläsare inblandade, där jag och kollegan fick ganska begränsat med utrymme från början. Men av det utrymme som fanns tog kollegan ganska stor plats. Jag kände mig ganska bekväm med det, hon har varit där längre och jag har fått intrycket att hon trivs i centrum. När introduktionen började lida mot sitt slut så blev det en stunds obekväm tystnad. Min kollegas reaktion blev att vända sig till mig och fråga om jag inte hade något mer att säga - jag som hade suttit så tyst.

Min reaktion blev att genast känna skam över att jag inte har tagit tillräckligt med plats. Skam!? Så stört. Jag beskrev situationen för grannen nu under kvällen som resonerade på ett helt motsatt vis. När hennes kollega hade tagit för stort utrymme så hade hon pratat med kollegan efteråt och bett kollegan att backa så att hon också fick rum. Vilka vitt skilda grundinställningar. Vad får mig att så snabbt ta på mig att bära skulden för en situation, som jag faktiskt inte ens uppfattat som negativ?