När jag hämtade sonen från skolan idag så stötte jag på dagismamman som jag var ute med för ett par helger sedan. Det visade sig att hon hade missuppfattat mig/eller jag henne och att hon hade blivit lite sur på mig. En känslig situation och jag kände att det var viktigt att få klara ut det.
Samtidigt ville sonen visa mig någonting som de hade byggt i snö på skolgården. Jag gjorde ett tecken till sonen att han fick vänta lite. Samtalet tog sin tid och sonen väntade och väntade. När jag väl hade pratat färdigt så var skolgården alldeles tom. Tittade mig omkring efter sonen men han var helt borta. Började leta efter honom, men han fanns ingenstans. Efter att ha varvat skolan ett par gånger fick jag en obehaglig känsla i magen. Jag ropade och ropade. Ju längre tiden gick desto mer desperata blev mina rop. Vad gör man när barnen försvinner. Övervägde att ringa polisen, men inte kan man ringa polisen för att ens barn varit borta i 10 minuter? Dagismamman kom tillbaka med sina barn och hjälpte till att leta. Barnen sprang upp till andra skolgården för att se om han fanns där.
Tillslut hittade de sonen som satt och tryckte bakom en trappa. Han hade blivit sur för att han inte fått någon uppmärksamhet och kanske lite rädd för att komma fram när det blev sådan uppståndelse. Jag blev oändligt lättad, arg och tacksam. Just denna dag hade jag haft ett samtal med en förälder som förlorat sitt barn på liknande sätt, vilket också påverkade mig i den här situationen. Det är något av det mest skrämmande jag kan tänka mig.
Efter denna dramatik skulle vi iväg och träffa min mor och min syster för att äta Semla på fint konditori. Vi var inte riktigt upplagda för det någon av oss. Jag tror att vi var lite skärrade båda två. Semla blev det dock ändå och kvällen slutade tämligen harmonisk. Men det var ett par riktigt obehagliga minuter där under eftermiddagen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Uscha mig, den känslan är jobbig. En gång försvann tvillingtjejerna, och jag kan säga att jag hade verkligen panik! Och då de sedan kom till rätta blev man både arg och glad på samma gång.
Skönt att allt ordnade upp sig till slut :D
Hoppas även att det löste sig med dagismamman.
Ja, det där med försvinnande är lite av en hang-up hos mig. Tycker det är så obehagligt.
Synd det där med dagismamman. Märkligt att man kan prata så förbi varandra som vi måste ha gjort. Hon hade bytt helger för min skull, medan jag hade pratat om att byta helger under en två-veckorsperiod.
Ja det kan bli fel ibland. Men ni kan väl kanske komma er ut igen, tillsammans. Eller hur verkade det, kunde ni reda ut det hela?
Jo, jag tror att vi redde ut det. Kanske är det mest jag som sitter med en konstig känsla. Hon hade gjort så stora förändringar och hade förstås blivit väldigt besviken, allt medan jag lullade på som vanligt. En så besynnerlig situation...
Skicka en kommentar