Bilden av tvåsamheten som spökar igen

Är så trött på mitt eget malande om den högljudda grannen. Hur stor del av mitt liv ska det här få ta? Han kom hem i natt och skruvade upp volymen igen. Jag vaknade förstås eftersom öronpropparna har en tendens att åka ut på natten. Irritationen som väller upp samtidigt som jag helst bara vill förtränga och somna om.

Väninnan sov över natten till idag också. Jag låg och lyssnade för att höra ifall hon hade vaknat borta i sonens rum, men hörde ingenting. Med hennes stöd hade jag kanske gått upp dit i natt igen. Som det var nu så orkade jag inte riktigt göra det.

Å andra sidan så har jag gått på helspänn hela dagen och verkligen letat efter anledningar att gå dit och ringa på. Det sitter fortfarande kvar i mig och behöver kanaliseras ut på något sätt. Så mycket onödigt hat som bunkras upp i mig. Jag vill definitivt inte gå runt och hata på det här sättet. Inser att hatet snarare är frustration, det har inte så mycket med honom som person att göra. Kanske är det den utsatta situationen som jag hatar?

Bortsett från grannen (om jag nu kan förmå mig att göra det) så hittade jag en gammal vän på Facebook som jag inte haft kontakt med på länge. Vi bodde tillsammans under den tid jag arbetade utomlands och stod varandra väldigt nära då. Jag skickade ett meddelande till henne och går nu och tittar på Facebook hela tiden för att se ifall hon har svarat. Det är på gott och ont det där. Jag vill gärna höra ifrån henne, men det finns även ett motstånd.

Jag tror att motståndet består i att jag inte kommit riktigt dit jag vill ännu. Jag måste ju "redogöra" för vad som har hänt i mitt liv de senaste åren. Å andra sidan så känner jag mig ganska tillfreds. Jag har det jobb jag vill ha, jag har min son... Är det kanske barn nummer två som jag inte riktigt är färdig med? Det finns en risk att det är bilden av tvåsamheten som jag känner mig pressad att visa upp. Den där tvåsamheten som jag inte ens är riktigt säker på att jag verkligen vill ha. Borde göra upp med den där bilden en gång för alla. Kanske genom att börja med att stolt redogöra för hur bra jag ändå har det? Ja, bortsett från grannen där uppe då...