Kanske vänder det nu mot alla odds?

Lite bättre idag ändå. Inte så att det har hänt något särskilt egentligen. Det har inte dykt upp något mer att se fram emot. Men läget känns aningens bättre. Jag hoppas att det håller i sig. Man undrar vad det är som styr dessa humörsvängningar. Hormoner är väl förstås en rimlig chansing, men jag tror inte att de är inblandade just nu. Men vad vet man egentligen.

Grannen ovanför har kommit tillbaka med buller och bång. Han måste ha varit bortrest. I natt vaknade jag av att han skruvade upp volymen vid två-tiden och nu har han precis startat igen. Den senaste tidens frist och trenden att skruva ner volymen vid tio verkar nu vara förbi. I natt löste jag det hela med att stoppa in öronproppar. Jag orkar inte gå upp dit någon mer gång känner jag i nuläget. Det verkar inte heller göra särskilt stor nytta. Trots detta så är jag alltså på aningens bättre humör, det är ju märkligt.

Imorgon är en stor dag för sonen, då är det dags för det första intagningsprovet för potentiella nya skolor. Egentligen tycker jag att konceptet är helt galet. En så liten parvel som ska behöva bevisa att han är tillräckligt bra för att kvala in. Den här skolan är inte min idé, men sonen vill så gärna gå där att jag inte har hjärta att göra annat än att stötta honom i att försöka. Han har en kompis som går där redan och en annan som liksom sonen ska söka imorgon.

Försöker förbereda sonen på att det endast är ett fåtal elever som kommer in och att de flesta får nej. Egentligen tycker jag att de kan flyga och fara allihop om de har mage att neka min son att bli antagen. Risken är dock stor att de kommer att göra just det. Känner att jag tycker riktigt illa om dem redan nu. Härlig start på den fortsatta skolgången.