Fick ett sms av sonen sent igår kväll, han har numera välsignats med mobiltelefon. Jag antar att han smugit med sig mobilen upp i sängen eftersom klockan var efter tio. Liten unge...
Så nu sitter jag här och grubblar och gör en stor sak av när jag ska skicka sms till honom. Jag svarade givetvis, men jag är lite orolig att han går och väntar på att jag ska skicka ett sms till honom nu. Vilket jag förstås kan göra, men då tänker jag att han kanske känner en press att vi måste sms:a varje dag och så vill jag inte att han ska behöva känna. Risken finns att han tycker att det är jobbigare att vara borta härifrån om jag ständigt gör mig påmind.
Jag gör det inte lätt för mig. Detta för att skicka sms till egna sonen som jag känner utan och innan. Det känns fullt rimligt att jag inte riktigt orkar engagera mig i en relation, man kan nästan ana hur mycket energi som skulle krävas att analysera igenom alla sms, telefonsamtal. antydningar och vem ska ringa när och till vem.
19 dagar kvar tills älskad son kommer hem igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar