Ansvar och karaktär?

Har vid ett antal tillfällen hamnat i diskussioner om att ta ansvar för någon annan människa i sociala sammanhang. Jag har förstått det att det betraktas som något väldigt betungande och negativt att försäkra sig om att någon annan i ett socialt sammanhang känner sig trygg och "med" i gruppen. Är lite förundrad över detta ställningstagande som jag alltså sett hos fler av mina vänner.

Argumenten i dessa diskussioner har i samtliga fall handlat om att alla människor får ta ansvar för sig själva. Det är i och för sig helt sant att man aldrig kan ta helt ansvar för en vuxen människa. Men jag kan tycka att det är helt rimligt att man tar ansvar för att någon som är ny i ett sällskap kommer med i gemenskapen. Att man i en sådan situation prioriterar den nyas känslor framför sitt egna behov av att göra/prata med vem man vill under en tillställning.

Generellt så tror jag att det är viktigt att man inte ger upp sitt eget liv/sina egna intressen för att prioritera andras liv/andras intressen. Jag tror inte att någon vinner på att man är helt självuppoffrande. Tvärtom tror jag att man kan riskera att bli bitter själv. Men när det handlar om en enstaka tillställning så kan det väl knappast betraktas som någon livsavgörande uppoffring?

Jag har fått en känsla av att frågan är laddad i och med att ett par vänner har poängterat och gjort en tydlig ståndpunkt i detta. Dessutom har det legat en stolthet bakom denna ståndpunkt som om det skulle visa på en stark karaktär att stå över ansvarstagerier? Jag är definitivit typen som tar ansvar för att den nya kommer in i gemenskapen och jag kan omöjligt betrakta det som en börda eller som något "mesigt" snällt. Tvärtom så är jag förundrad över att det överhuvudtaget kan vara ett ämne att diskutera.

På dagen åtta dagar kvar tills sonen kommer hem, snart är det bara en vecka kvar.