Inte fullt så perfekt längre

Mailade den snudd på perfekte i morse. Eftersom det var han som hade föreslagit att vi skulle ses igen så tänkte jag att det låg på mig att skriva dagen efter. Skickade efter stor vånda iväg ett mail och får i stort sett tillbaka ett artigt "tack, men nej tack". Man kan säga att den snudd på perfekte har sjunkit lite på perfektskalan.

Så onödigt! Hade han inte sagt något så hade jag heller aldrig vågat skriva. Nu känns det bara förnedrande. Jag vet inte om jag kan säga att jag är ledsen, det är nog mer stoltheten som har fått sig en törn. Ja och så självförtroendet förstås. Någonstans är jag nog lite lättad också, det har varit enormt omtumlande rent känslomässigt och nu kan jag släppa alltihop och landa i mitt liv igen.

Det senaste dygnet har jag gått och tänkt mig in i hur det skulle vara om vi hade en relation. Kanske har det varit en nyttig resa också på sätt och vis? Om jag rannsakar mig själv så har många tankegångar gått ut på vad omgivningen tycker och tänker - vad säger det om mig? Jag har förstås även funderat över fler barn och så har jag oroat mig över hur det skulle gå med sonen i och med att den här mannen hade två söner i nästan samma ålder. Jag har nog ganska motstridiga känslor runt det här med att träffa någon, men å andra sidan så kändes det som en väldig lättnad under det här dygnet att jag kanske äntligen skulle få släppa det där letandet. Frågan är om det var en lättnad för egen del eller om det var en lättnad över att slippa vara normöverskridande?

Känner mig rent fysiskt helt utarmad och jättetrött och undrar hur i all världen jag ska orka med inplanerad kvällsaktivitet. Alltså så där riktigt darrig och geléig. Märkligt hur mycket detta har påverkat mig.