Sonen har varit iväg på bio med en kompis. De fick gå själva, d v s de fick sitta utan föräldrar i salongen. Det hela var mycket uppskattat. Själv hängde jag på några vänner som skulle gå och se en utställning om Titanic. Konceptet var små guidningsapparater med hörlurar som alla gick omkring med. Det är ju väldigt asocialt, men det var ändå ganska givande. Även om det ser lite surrealistiskt ut med alla människor som helt knäpptysta går runt i sina egna världar...
Men höjdpunkten på dagen var vägen till och från utställningen. Jag är ensam om att komma från mitt håll så vi möttes upp på plats. Detta innebar att jag fick åka färja alldeles ensam för att komma till och från utställningen. Så tacksam för detta. Det var ett av de där ögonblicken igen, ett sådant där "när jag älskar mitt liv".
Det var en riktigt grå, småduggig novemberdag. Dystrare än så kan det nog inte bli. Det var inte mycket människor på färjan. Jag var helt ensam i aktern och fick ta del av denna fantastiska vy av stadssiluetten inramad av novembers svårmod. Det är någonting med de där ögonblicken. Som att man får kontakt med den där man egentligen är och vill vara. Just där och då blir det så tydligt vad man egentligen vill och vart man är på väg. Jag inbillar mig att det jag känner då är mer äkta och kanske inte så färgat av de rädslor och det förnuft som jag gärna gömmer sig bakom till vardags.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Ibland önskar jag att man kunde lagra känslan som gör gott, för att kunna ta fram vid behov. Att känna att man är här och nu ger mer djup känsla än något annat.
Dina ord bevisar att vi människor ändå är väldigt lika varann och att behovet att hitta kärnan i sig är så starkt.
Man undrar varför det ska vara så svårt att nå fram till den där känslan? Den finns ju uppenbarligen där någonstans.
Skicka en kommentar