Denna vecka har jag hand om både sonen och hans bästis. Bästisen brukar kommentera att jag ofta säger "Herregud". Jag har aldrig reflekterat över att jag gör det. Det är inte av religiösa skäl eller så, utan mer i betydelse av "ja, jisses" så att säga. Idag var bästisen lite konfunderad över det här med herregud;
- Vaddå herre? (säger hon när vi äter lunch). - Säger man herr gud?
Vi enades om att jag i forsättningen även borde säga fru gud. I jämlikhetens namn borde jag ju säga det cirka varannan gång. Det känns lite sunt ändå att dessa små tänker i dessa termer. Det bådar gott känner jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar