Har haft en sådan pms de senaste dagarna att jag nästan har lyckats förstöra hela helgen för mig själv. Jag vet inte vad det är som håller på att hända. Jag hoppas innerligt att jag inte är på väg in i klimakteriet redan, jag som fortfarande vill ha fler barn. Där kan vi börja prata kris... Något hormonellt är det i alla fall som gör att hela pms-konceptet blir utdraget och regelrätt eländigt.
Jag tycker verkligen inte om den jag blir när jag får pms, undrar om det inte hade startat redan för en vecka sedan när jag kände mig så martyrig och miserabel. Det är just de känslorna som dyker upp - irritation och martyrigheten. Just de känslorna som jag har så svårt för att erkänna att jag överhuvudtaget besitter.
Igår lyckades jag parera det värsta genom en promenad hem genom stadsdelarna i mörk men ändå varm augustikväll. Sonen har börjat uppskatta att promenera! Verkligen trevligt! Han vill inte föra någon som helst konversation utan är helt uppslukad av sina rollekar. Men jag tycker om att vi går där tysta bredvid varandra och vandrar genom stan. Även om han uppbringar diverse skjutljud och fäktande rörelser samtidigt som ackompanjemang till sina lekar. I min version av våra promenader så är det vi, tystnaden, samhörigheten, tomma gator och vänligt upplysta fönster.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar