Vånda!

Detta har varit en dag av VAB:ande, vilket rimligtvis borde innebära harmoni och ro. Men jag tror att jag stressar betydligt mer nu än vad jag gör en vanlig arbetsdag. Just denna tid är ovanligt hektisk på jobbet, jag måste vara tillgänglig vare sig jag vill eller inte. Detta resulterar i att jag läser mina mail, men jag kan oftast inte svara på dem i och med att jag inte har tillgång till allt här hemifrån. Stressen i att inte kunna göra något är betydligt värre än att stressa p g a tidsbrist.

Insåg dessutom att jag hade haft ett möte med en kvinna inbokat idag och att jag helt hade glömt att avboka henne. Hon måste alltså ha kommit till mitt jobb helt i onödan, och jag hoppas innerligt att hon inte bodde på andra sidan av stan. Efter denna insikt varvade jag upp mig ännu mer och började gå fram och tillbaka i lägenheten i ren vanmakt.

Kulmen kom för ungefär en timme sedan när sonen pratar med bästis i telefon och bästis nämner i förbigående att det förresten är skolfoto imorgon. IMORGON! Sonen är halvsjuk, kan han gå ändå? Hur sjuk måste man vara för att missa skolfotot? Pappan kanske också vill ha foton, har inte pratat med honom. Inser att pappan dessutom måste skriva under ifall han vill ha foton. Självklart bor pappan ett antal mil härifrån och det finns ingen som helst möjlighet att han skulle kunna skriva på någonting ikväll.

Sonen är hur pigg som helst på dagarna och har inga direkta symptom förutom lite feber, men så får han hög feber på kvällarna. Så här kan det hålla på i upp till en vecka och det enda riktiga är ju att VAB:a, men det känns så pressande när det är panik på jobbet. Usch! Just nu känner jag att det är alldeles för mycket på en gång. Jag får inte ihop VAB:ande och jobb eller mitt liv överhuvudtaget idag.