Sakta sakta framåt

Jag försöker att ha tålamod. Det blir sakta, sakta bättre med svackor ibland. Har börjat jobba igen, men orkar inte hålla mig upprätt en hel dag. Jag har därför arrangerat en platonisk bädd av mina besöksstolar på rad längs ena väggen. Mycket obekvämt och ganska besynnerligt, men det är väldigt skönt att ha något att ta till när det blir outhärdligt att stå upp.

Är på det stora hela ganska ynklig. Jag som alltid tänkt på mig själv som stark singel, är inte fullt så stöddig längre. Det hade varit skönt att ha någon i dessa dagar. Det är så mycket man inte klarar av att göra själv. Ynnesten att kunna tvätta eller dammsuga själv... För att inte tala om att kunna bädda sängen, det är än så länge bara en dröm.

Sonen hjälper till efter bästa förmåga (och efter en mängd mutor) men det är jobbigt att behöva be och truga för att få hjälp. Är så rädd för att det här tillståndet ska bli konstant. Jag vill så väldigt gärna må bra igen, att allt ska bli som vanligt.

Sonen var på kalas hos Pappa Stövels son idag. Försökte utröna ifall det kunde finnas en tillstymmelse till intresse från hans sida, men jag är mycket osäker. Ifall det hade funnits något intresse hade jag förmodligen inte behövt varit lika osäker? Jag dröjde mig kvar tills sista barnet hade gått och stod och småpratade om ditt och datt. Det är så lätt att prata med honom, det känns så otvunget på något sätt. Men hade han varit intresserad så inbillar jag mig att han hade föreslagit någon träff med barnen. När jag föreslog det i julas så rann det ju ut i sanden.

I dessa dagar när jag är som ynkligast blir jag förstås ännu sårbarare och ännu mer öppen för att bli förälskad i denna pappa. Jag får försöka komma ihåg att det här kanske handlar mer om mig och den situation jag befinner mig i än om förälskelse.

Försöker istället att glädjas åt att jag fortfarande kan promenera. Jag går och går och går, det är en av få saker som jag faktiskt kan göra och som dessutom lindrar smärtan en aning. Så jag har vandrat omkring vecka ut och vecka in. Ibland får jag med mig sonen ut på dessa timmeslånga vandringar runt om i stan. Han leker sina fantasilekar bredvid och jag går och funderar och tänker. I dessa stunder kan jag fortfarande känna ren lycka. Jag kan inte riktigt säga att det är "jag-älskar-mitt-liv-stunder", men jag kan ändå känna en liten hissnande känsla av att ha det så bra som det bara går att ha det just nu.