Torsten

Lite ledsen över att jag inte fått någon respons på mitt i och för sig taffliga mail. Jag vägrar att sitta och analysera vad jag skulle kunnat skriva annorlunda etc. Någonstans inser jag att de flesta människor agerar utifrån en helt egen agenda, och inte nödvändigtvis som respons på mitt agerande. Världen är större än mig... Men min persona går onekligen som en röd tråd genom de relationer som slutat med att han inte hör av sig.

Det blev vabbande idag också, varpå jag körde igång en repris på "Svenska hjärtan". Jag är numera stolt innehavare av hela serien. Sonen har aldrig varit intresserad av att titta av förståeliga skäl, utan sitter oftast försjunken framför laptopen när jag tittar på mina filmer. Det var därför med stor förvåning jag hörde honom säga:
- "Nej, det är väl inte nu som Torsten ramlar i trappan och blir sjuk? För om det är det så får du stänga av, för jag vill inte se det."

Detta är stort ur så många aspekter. Dels för att han faktiskt har koll på vad som händer på tv:n där han sitter framför datorn. Dels för att han är en så fin och känslig liten unge så att han tycker att det är jobbigt att se någon ramla i trappan och få en stroke. Men allra främst är det stort för att min son så självklart vet att han som ramlar i trappan heter Torsten!! Min son har koll på "Svenska hjärtan"! Detta är ett mycket stolt ögonblick i en mammas liv!

En parantes är att det var inte när Torsten ramlar i trappan, utan när Torsten får reda på att Elisabeth har haft en affär med Henrik och löper amok med gräsklipparen på ryamattan. Jag säger det igen - Carin Manheimer är ett geni!