Could-have-been

Inte nu igen! Nu börjar det bli dags att bryta mönster. Gör något! Det är drygt ett år sedan jag skrev mitt första inlägg i denna blogg. Jag var hjärtekrossad för att min dröm om en man jag knappt kände hade gått i kras. Min i hemlighet redan färdigplanerade framtid för oss två förblev min hemlighet.

Igår, efter ett idogt googlande hittade jag äntligen en gammal vän som jag inte hört ifrån på nästan 15 år. Jag brukade hävda att vi var soulmates, vi hörde ihop på något sätt. Vi var aldrig ett par, jag är sex år äldre än vad han är. På den tiden när vi umgicks var det en markant åldersskillnad mellan oss. Men så fruktansvärt avslappnat barnslig som jag var med honom har jag aldrig varit med någon annan.

Jag slängde iväg ett meddelande på facebook, osäker på om det verkligen var han. Fick svar i morse att han var rätt vän och att han ville att jag mailade till honom. Jag slängde snabbt iväg ett mail på en ganska tafflig engelska och har sedan dess nervöst bevakat mailen minst fyra gånger varje timme. Det här är större, det här är min soulmate, min själsfrände, min could-have-been! Ett meddelande till honom borde egentligen krävt en veckas jobb. Jag måste sansa mig och inse att han förmodligen är gift, har barn och ett etablerat liv där borta i ett annat land.

Och här sitter jag igen och väntar och väntar på en man. Vill att han ska skriva! Vill att han ska vara obunden och fri. Vill så innerligt gärna att han ska bli min soulmate igen.