Tankar kring ett Märklintåg

Son med vän satt med mitt gamla Märklintåg tidigare idag. De hade byggt färdigt, testkört och var lite förvirrade över om detta verkligen var allt. Jag försökte styra in dem på en kreativ väg (en paradox bara det) genom att säga att jag brukade bygga upp städer kring tåget när jag var liten. Jag brukade använda mig av min fortbyggsats och låta mina cowboysare och indianer bo i små stationer runt rälsen, där jag på ett mycket könsstereotypt sätt byggde upp hem med sovplatser, matbord etc åt de små familjerna. Min pappa var mycket mån om att jag skulle få en könsneutral uppfostran, det var ju sjuttiotal, så jag hade till största delen traditionellt pojkiga leksaker.

Sonen tittar på mig, suckar och säger: -"Lyllos mamma, hon hade det alltid så trevligt när hon var liten". Blev helt ställd och en aning road, vad i all världen har jag förmedlat för bild av min barndom?? Lite festligt med tanke på att jag inte riktigt betraktar min barndom som trevlig. Lite mindre festligt att sonen tycker att det är "lylligt" att ha en trevlig barndom. Jag som någonstans trott att hans liv är ganska trevligt. På det stora hela bör jag nog ta mig ett snack med sonen...

Jag försvann efter detta iväg in i duschen en vända och när jag kom ut så hade de mycket riktigt hämtat mitt gamla byggsatsfort samt en mängd klossar. Vännen - en flicka - hade byggt upp New York på hennes sida av rälsen med skyskrapor och en souvernirfrihetsgudinna (jag hade ju sagt att jag byggde upp städer). Sonen hade byggt en bondgård med ett stall, spiltor och hage åt cowboysarna och indianernas hästar. En välsignad tanke till min far och till att hans idéer om en könsneutral barndom även har fått fäste i denna generation.