Hjärter dam sjunger igen

Junirapport

2010-06-03T19:31:00.003+02:00

Inte helt läkt ännu, men sakteliga bättre hoppas jag. Jag behöver inte lägga mig ner på jobbet längre. Man glömmer fort hur det var bara för ett par månader sedan.

Jag jobbar och promenerar och jobbar och promenerar. Det blir inte så mycket tid framför datorn eftersom jag fortfarande inte kan sitta så långa stunder i taget.

Imorgon ska jag gå med i bostadsrättsföreningens styrelse. Det är jag och grannen som ska ta över efter ordförande och kassören som nu avgår. Är inte helt säker på att jag har energi att axla ordföranderollen. Får se om grannen orkar ta vid där istället. Det känns ändå positivt ifall vi kan vända låt-gå-andan som verkar råda i huset nu.

Det känns som sommaren står utanför dörren, men jag känner mig inte riktigt där ännu. Vi åker till Danmark och går på Legoland och "gör" Köpenhamn, det ska bli trevligt. Men jag har fortfarande inte kommit överens med sonens pappa om när vi ska ha våra respektive semestrar. Jag har pratat med pappans fru och fått reda på att det är en vecka som krockar, som vi båda vill ha. Jag hoppas på en kompromiss, vi får väl se vad han säger. Måste ta upp det nästa gång vi pratar.

Sakta sakta framåt

2010-04-11T22:59:00.002+02:00

Jag försöker att ha tålamod. Det blir sakta, sakta bättre med svackor ibland. Har börjat jobba igen, men orkar inte hålla mig upprätt en hel dag. Jag har därför arrangerat en platonisk bädd av mina besöksstolar på rad längs ena väggen. Mycket obekvämt och ganska besynnerligt, men det är väldigt skönt att ha något att ta till när det blir outhärdligt att stå upp.

Är på det stora hela ganska ynklig. Jag som alltid tänkt på mig själv som stark singel, är inte fullt så stöddig längre. Det hade varit skönt att ha någon i dessa dagar. Det är så mycket man inte klarar av att göra själv. Ynnesten att kunna tvätta eller dammsuga själv... För att inte tala om att kunna bädda sängen, det är än så länge bara en dröm.

Sonen hjälper till efter bästa förmåga (och efter en mängd mutor) men det är jobbigt att behöva be och truga för att få hjälp. Är så rädd för att det här tillståndet ska bli konstant. Jag vill så väldigt gärna må bra igen, att allt ska bli som vanligt.

Sonen var på kalas hos Pappa Stövels son idag. Försökte utröna ifall det kunde finnas en tillstymmelse till intresse från hans sida, men jag är mycket osäker. Ifall det hade funnits något intresse hade jag förmodligen inte behövt varit lika osäker? Jag dröjde mig kvar tills sista barnet hade gått och stod och småpratade om ditt och datt. Det är så lätt att prata med honom, det känns så otvunget på något sätt. Men hade han varit intresserad så inbillar jag mig att han hade föreslagit någon träff med barnen. När jag föreslog det i julas så rann det ju ut i sanden.

I dessa dagar när jag är som ynkligast blir jag förstås ännu sårbarare och ännu mer öppen för att bli förälskad i denna pappa. Jag får försöka komma ihåg att det här kanske handlar mer om mig och den situation jag befinner mig i än om förälskelse.

Försöker istället att glädjas åt att jag fortfarande kan promenera. Jag går och går och går, det är en av få saker som jag faktiskt kan göra och som dessutom lindrar smärtan en aning. Så jag har vandrat omkring vecka ut och vecka in. Ibland får jag med mig sonen ut på dessa timmeslånga vandringar runt om i stan. Han leker sina fantasilekar bredvid och jag går och funderar och tänker. I dessa stunder kan jag fortfarande känna ren lycka. Jag kan inte riktigt säga att det är "jag-älskar-mitt-liv-stunder", men jag kan ändå känna en liten hissnande känsla av att ha det så bra som det bara går att ha det just nu.

Väntar och väntar

2010-03-26T10:05:00.002+01:00

Fortfarande funktionshindrad. Det är otäckt när kroppen inte fungerar som sig bör. Väntar på att det ska vända och att jag ska bli bättre. Helt plötsligt får livet ett annat perspektiv. Jag försöker att inte tänka för långt famåt, orkar inte ta in hur det skulle bli ifall jag blev fast i det här tillståndet. Nu är det mer timme för timme som gäller.

Under natten har jag legat och sett fram emot ett nytt avsnitt av "Livet runt 30" på kanal 9 nu på morgonen. Nu har dessvärre avsnittet passerat och jag är lite osäker på vad jag ska sätta fokus på nu. Orkar inte tänka fram till påsk nästa vecka. Måste försöka hitta något litet fokus idag och sedan imorgon. Inga stora tankar... Gick in och tittade av min jobbmail som växer lavinartat, ska inte gå in där igen förrän jag är frisk nog att hantera det. För jag ska bli frisk, måste bli frisk!

I väntans på kurering

2010-03-17T22:05:00.002+01:00

Den senaste tiden har jag inte kunnat sitta så bra. Jag kan stå och ligga men just inte sitta. Det är lite bökigt på jobbet, kanske ännu bökigare hemma. Men jag börjar se en ljusning. Det verkar finnas hopp om att det börjar vända. Jag ska aldrig mer glömma bort hur tacksam man bör vara över att man kan sitta! Eller gå! Eller böja sig framåt! Att kunna ta upp något från golvet om man tappat något! Men nu ska jag gå och lägga mig igen och vänta på att kroppen kurerar sig.

Rädslan för smärta

2010-03-07T21:54:00.003+01:00

Ibland får jag en outhärdlig smärta i ryggen. Det händer inte ofta och det släpper efter bara några sekunder. Men ett par gånger per år sitter smärtan kvar och kommer i intervaller under något dygn. Jag är så fruktansvärt rädd för den här smärtan att den påverkar min vardag trots att den kommer ganska sällan.

Den har fått mig att fundera lite på det här med smärta. Just när det kommer till den här smärtan så handlar det så mycket om rädsla och att jag inte vet vad det är. En period trodde jag att det var gallsten och då kändes allt mycket bättre. Då kändes det som att jag hade lite kontroll över situationen. Min största fasa är att ryggen ska fastna i det där outhärdliga smärtläget. Jag tror inte att det skulle gå att leva så. Visste jag att det var gallsten så skulle man alltid kunna göra något åt det.

Igår kom smärtan tillbaka helt oförhappandes. Jag blev tvungen att ställa in planerna för lördagskvällen, trycka i mig en starkare värktablett som jag har hemma och sedan vanka fram och tillbaka i lägenheten för att försöka hålla ryggen i rörelse. Jag blir så rädd att jag skakar, adrenalinet pumpar i kroppen, hjärtat skenar iväg och det är på det stora hela en mycket obehaglig upplevelse.

Den här smärtan är ett av de främsta skälen till att jag drar mig lite för att försöka bli gravid igen. Jag är så rädd att en graviditet skulle kunna förvärra smärtan.

Må de fara och flyga

2010-03-02T23:12:00.004+01:00

Fick ett brev från den finare skolan som sonen sökt till. Avslag - han kom inte in. Usch så tungt. Inte för att jag direkt önskade att han skulle gå där, men jag är osäker på vad det här kommer att göra med hans självförtroende. Vi hörde någon känd artist nämna att han gått på den finare skolan på tv häromdagen. Sonen sken upp som en sol eftersom han förväntar sig att han också ska gå på den skolan. Usch säger jag igen! Nu vill det verkligen till att han kommer in på den andra skolan. Gör han inte det är jag rädd för att han aldrig kommer att ta en ton igen.

Får ångest över vad jag har utsatt honom för, jag kanske skulle satt stopp för det här. Men hade det varit bättre att inte låta honom försöka alls? Får han avslag från båda skolorna hade det kanske varit bättre att aldrig sökt, men hur ska man veta det i förväg? Risken nu är ju dock att han blir helt förkrossad och känner att han inte duger.

Hade han kommit in på den här finare skolan så hade oddsen ökat att han även skulle komma in på den andra sympatiska skolan. Jag tror att de har högre krav på den finare av dem, det är fler elever som söker dit och alltså större konkurrens om platserna. I och med avslaget så minskar istället oddsen för att han kommer in på den sympatiska skolan. Jag skulle just nu göra snudd på vad som helst för att sonen kommer in där istället.

Just denna natt sover bästis över här så det var inte läge att berätta för sonen ännu. Får se om jag kanske kan berätta imorgon istället. Vill försöka ladda lite först med hur små oddsen är att man kommer in och att skolan i sig kanske är en aning fisförnäm.

För min del får den här "finare" skolan gärna fara precis åt helvete just nu. Här ägnar jag mig inte åt objektivitet och distans överhuvudtaget. Har de mage att ge min son avslag så kan de fara och flyga.

Here comes the sun

2010-02-25T22:00:00.004+01:00

I morse på min morgonpromenad sken solen rätt i ögonen på det där sättet som brukar irritera mig på somrarna. Det gick inte att titta upp överhuvudtaget eftersom solen stod så lågt och var på väg upp. Jag fick istället titta ner i marken precis framför mig men jag njöt till fullo av varenda steg. Den är tillbaka! Hopp om livet.

Idag har vi förstås varit på bokrean. Sonen och bästis var inte särskilt glada över detta tilltag och bad och bönade om att få stanna hemma. Icke! Bokrean är att likställas med påsk och valborgsmässoafton predikade jag. Man stanner inte hemma när man har möjlighet att premiärgå på bokrean.

Det var inte ens särskilt mycket folk där. Misstänker att folk har fokus på att försöka ta sig hem nu när det är lite si och så med kollektivtrafiken. Det tar mig i regel en och en halv timme att ta mig till jobbet under de här premisserna. Minst en halvtimme spenderas på tågstationen varje morgon. Å andra sidan så har jag lagt ner allt vad stressande heter och försöker att inte heller låta mig irriteras på halvdan trafikinformation. Det känns dock som att det är okej att komma lite sent till jobbet i dessa dagar. Imorgon är det dessvärre viktigt möte hela dagen och jag måste vara där senast kl. 9.00 - jag får se det som en utmaning.

Hoppas, hoppas, hoppas...

2010-02-23T22:06:00.003+01:00

Ytterligare intagningsprov till potentiell skola idag. Osäker på vem av oss som var mest nervös. Lyckligtvis hittade sonen en kompis från måndagsaktiviteten där, så de kunde gå in och göra åtminstone en del av provet tillsammans.

Den lille goe sonen hade dock varit tvungen att bryta mitt i för att gå på toaletten. Han hade lovat mig dyrt och helig att han gått på toa i samband med ombytet, men det var alltså inte riktigt sant. Det vore förstås bedrövligt ifall han inte kommer in p g a att han sprang iväg på toa mitt i. Men det är inte mycket att göra.

Den här skola tror jag verkligen på. Det verkar vara en sjysst stämning mellan eleverna. Eftersom det är både grundskola, gymnasium och diverse kurser för vuxna i samma regi så är det många mer eller mindre vuxna människor som florerar i samma lokaler. Jag tycker att det känns lite tryggt att det inte bara är små skolbarn och djungelns lag som det är så ofta annars. Åh, hoppas, hoppas, hoppas. Den här skolan tror jag skulle passa honom perfekt. En milsvidd skillnad från den skola han kommer att gå i annars. Här skulle han inte behöva tvingas in i någon snäv färdigutstakad könsroll, utan här tror jag att det finns utrymme för de som sticker ut en aning från mallen.

Bilden av tvåsamheten som spökar igen

2010-02-21T22:26:00.004+01:00

Är så trött på mitt eget malande om den högljudda grannen. Hur stor del av mitt liv ska det här få ta? Han kom hem i natt och skruvade upp volymen igen. Jag vaknade förstås eftersom öronpropparna har en tendens att åka ut på natten. Irritationen som väller upp samtidigt som jag helst bara vill förtränga och somna om.

Väninnan sov över natten till idag också. Jag låg och lyssnade för att höra ifall hon hade vaknat borta i sonens rum, men hörde ingenting. Med hennes stöd hade jag kanske gått upp dit i natt igen. Som det var nu så orkade jag inte riktigt göra det.

Å andra sidan så har jag gått på helspänn hela dagen och verkligen letat efter anledningar att gå dit och ringa på. Det sitter fortfarande kvar i mig och behöver kanaliseras ut på något sätt. Så mycket onödigt hat som bunkras upp i mig. Jag vill definitivt inte gå runt och hata på det här sättet. Inser att hatet snarare är frustration, det har inte så mycket med honom som person att göra. Kanske är det den utsatta situationen som jag hatar?

Bortsett från grannen (om jag nu kan förmå mig att göra det) så hittade jag en gammal vän på Facebook som jag inte haft kontakt med på länge. Vi bodde tillsammans under den tid jag arbetade utomlands och stod varandra väldigt nära då. Jag skickade ett meddelande till henne och går nu och tittar på Facebook hela tiden för att se ifall hon har svarat. Det är på gott och ont det där. Jag vill gärna höra ifrån henne, men det finns även ett motstånd.

Jag tror att motståndet består i att jag inte kommit riktigt dit jag vill ännu. Jag måste ju "redogöra" för vad som har hänt i mitt liv de senaste åren. Å andra sidan så känner jag mig ganska tillfreds. Jag har det jobb jag vill ha, jag har min son... Är det kanske barn nummer två som jag inte riktigt är färdig med? Det finns en risk att det är bilden av tvåsamheten som jag känner mig pressad att visa upp. Den där tvåsamheten som jag inte ens är riktigt säker på att jag verkligen vill ha. Borde göra upp med den där bilden en gång för alla. Kanske genom att börja med att stolt redogöra för hur bra jag ändå har det? Ja, bortsett från grannen där uppe då...

Aningens trist

2010-02-19T23:11:00.003+01:00

Ytterligare en vecka har gått med hysteriskt mycket snö och ständigt grå himmel. Sonen har åkt iväg till sin far över helgen. En väninna sover över i sonens rum, hon går upp så pass tidigt på dagarna att hon behöver stupa i säng vid den här tiden.

Sitter uppe och lyssnar till grannen ovanför. Hög musik. Problemet med att ha gått och ringt på där tidigare är att numera blir hans höga musik mer av en personlig skymf mot mig. Egentligen är det förstås inte så. Det är en ung kille, självklart kommer han att ha hög musik på ibland. Men jag vet att han vet att jag tycker att det är för högt. Jag vet ju också att han struntar högaktningsfullt i att jag tycker att det är för högt just nu.

Just nu känns livet aningens trist. Som vanligt det här med att inte riktigt ha något att se fram emot. Måste skapa något att längta till. Tror dock att det främst är vädret som drar ner mig. Kunde inte gå min morgonpromenad i morse eftersom det blåste så fruktansvärt. Bara jag får promenera lite grann på mornarna så mår jag mycket bättre. Kanske borde börja föra statistik över det där och se ifall det finns ett tydligt samband mellan promenad och mitt mående.

Obehagliga minuter

2010-02-16T22:39:00.003+01:00

När jag hämtade sonen från skolan idag så stötte jag på dagismamman som jag var ute med för ett par helger sedan. Det visade sig att hon hade missuppfattat mig/eller jag henne och att hon hade blivit lite sur på mig. En känslig situation och jag kände att det var viktigt att få klara ut det.

Samtidigt ville sonen visa mig någonting som de hade byggt i snö på skolgården. Jag gjorde ett tecken till sonen att han fick vänta lite. Samtalet tog sin tid och sonen väntade och väntade. När jag väl hade pratat färdigt så var skolgården alldeles tom. Tittade mig omkring efter sonen men han var helt borta. Började leta efter honom, men han fanns ingenstans. Efter att ha varvat skolan ett par gånger fick jag en obehaglig känsla i magen. Jag ropade och ropade. Ju längre tiden gick desto mer desperata blev mina rop. Vad gör man när barnen försvinner. Övervägde att ringa polisen, men inte kan man ringa polisen för att ens barn varit borta i 10 minuter? Dagismamman kom tillbaka med sina barn och hjälpte till att leta. Barnen sprang upp till andra skolgården för att se om han fanns där.

Tillslut hittade de sonen som satt och tryckte bakom en trappa. Han hade blivit sur för att han inte fått någon uppmärksamhet och kanske lite rädd för att komma fram när det blev sådan uppståndelse. Jag blev oändligt lättad, arg och tacksam. Just denna dag hade jag haft ett samtal med en förälder som förlorat sitt barn på liknande sätt, vilket också påverkade mig i den här situationen. Det är något av det mest skrämmande jag kan tänka mig.

Efter denna dramatik skulle vi iväg och träffa min mor och min syster för att äta Semla på fint konditori. Vi var inte riktigt upplagda för det någon av oss. Jag tror att vi var lite skärrade båda två. Semla blev det dock ändå och kvällen slutade tämligen harmonisk. Men det var ett par riktigt obehagliga minuter där under eftermiddagen.

En söndagsrapport

2010-02-14T23:15:00.005+01:00

Tog en liten paus från bloggandet. Ingen särskild anledning, det mer bara blev så. Konferensandet gick bra. Det var bondingtema och föreläsningar om hur vi som grupp skulle kunna stärkas. Vi fick lösa mysterium i Da Vinci-kodanda - mycket trevligt. God mat, hotellfrukost, eget hotellrum med hotellakan och tv på rummet. Inte mycket att klaga på. Den här nya gruppen som vi tillhör nu verkar dessutom trevligare än den förra gruppen. Jag behövde inte slå mig in på samma sätt som vid förra konferensen, även om jag fick jobba ganska hårt även denna gång på att ta plats. Chefen blev lite för full, det var väl det enda anmärkningsvärda. Lite pinsam stämning dagen efter...

Helgen har spenderats i hemmet tillsammans med sonen. En väninna kom över igår och tittade på melodifestivalen med oss efter traditionell tacomiddag.

För några år sedan så insåg jag att jag måste ta makten över alla-hjärtans-dag-konceptet. Jag samlade följaktligen ihop mina singelväninnor och anordnade pysselkväll med kärlekstema. Detta pysselkoncept har vi hållit fast vid, så även detta år. Igår var vi iväg till Panduro och införskaffade pyssel. Numera är det bara sonen och jag, vi har även gått ifrån kärlekstemat. Så idag har vi gjort så minimagnetmonster av ulliga bollar utifrån färdig byggsats. Från början ingick även små chokladhjärtan som ingen egentligen tyckte om och som nu är utbytta mot en ask Noblesse (som i och för sig inte har något som helst hjärttema, men som är ack så mycket godare).

Inte minst så har jag införskaffat mig en ny mobil denna helg. Nu är det tänkt att jag ska kunna fota med mobilen på ett annat sätt. Aningens besviken på kameran är jag, den var inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Hoppas att det blir hyfsade bilder ändå så att man kan ha någon glädje av den.

Det har varit ganska lugnt i helgen grannmässigt. Någon två våningar upp hade fest så att fönsterrutorna skakade igår, men det inträffar inte så ofta så jag kan ha visst överseende. Grannen ovanför har varit förhållandevis tyst de senaste kvällarna och löpte/löper amok först idag med sin höga musik. Grannen bredvid har faktiskt varit skötsam sedan sommaren. Skulle bara grannen ovanför flytta så skulle det bli helt okej att bo här. Det verkar dock inte så troligt än på ett tag, han verkar förbli singel. Lustigt att jag sitter här och hoppas att han ska träffa någon. Just nu sitter jag knappt och hoppas att jag själv ska träffa någon. Borde nog få lite ordning på mina prioriteringar..

Ännu mer konferensande

2010-02-10T23:59:00.004+01:00

Fortsatt effektiv. Imorgon ska det konferensas med övernattning och hela paketet. Kick off för nya organisationen.. Jag är sådär entusiastisk Det var inte så förfärligt länge sedan vi konferensade sist. En heldagskonferens är helt okej, t o m trivsam. Men vi ägnar oss åt lunch-till-lunch konferenser och jag är inte helt med på det konceptet.

Sonen ska sova hos bästis pappa. Nu är han orolig över att även den tredje vännen kommer att vara där (varpå han blir utanför). Sonen har inte vågat fråga bästis om detta eftersom han är rädd för att hon då ska tycka att det är en utmärkt idé att även bjuda in den tredje vännen. Detta resulterar förstås i att sonen absolut inte vill övernatta hos bästis.

Risken är dessvärre stor att hans farhågor stämmer. Den tredje vännens pappa ringde mig för några dagar sedan och ville att hon skulle vara här just den kvällen. Det kunde hon förstås inte eftersom jag konferenser, men oddsen att hon istället hänger med till bästis pappa är ganska höga.

Jag har dock ingen som kan ta honom annars, så jag är rädd för att han måste sova över hos bästis ändå. Sonens pappa bor alldeles för långt bort för att sonen skulle kunna vara där över en vardagsnatt.

Full pizzakvot

2010-02-09T23:15:00.002+01:00

Kära nån vilken effektiv dag. Är fortfarande alldeles uppe i varv. Har fått mycket gjort på jobbet, betade av säkert halva min att-göra-hög. Hämtade sonen och åkte genast iväg till biografen. Såg på "Prinsessan och grodan" tillsammans med min syster. En söt film, tecknad - precis som de gamla Disneyfilmerna. Jag råkade dessvärre sova bort en stund mitt i filmen, men uppskattade den ändå.

Efter filmen begav vi oss iväg till systern. I vår iver att vara effektiva ringde hon sin sambo och bad honom beställa pizza åt oss, så att vi lätt och smidigt skulle kunna plocka upp dem på vägen hem. Efter en bussfärd och en stunds pulsande i snön kom vi äntligen fram till pizzerian. Aningens förundrade över att de inte hade hunnit börja med pizzorna ännu, men vi ville inte gärna ställa till någon scen utan sätter oss snällt och väntar. Efter en stund dyker den oundvikliga frågan upp - det var väl hit sambon hade ringt och beställt pizzorna? Systern går ut och ringer upp sambo.

Nej, det var förstås en annan pizzeria som han hade ring till. Systern iväg med sonen i släptåg för att plocka upp även dessa pizzor, medan jag väntar på att de pizzor vi beställt själva blir klara. Vi var överens om att man inte gärna kan strunta i att betala för beställda pizzor. Planen är sedan att jag ska möta upp dem där vid den andra pizzerian.

Men ingenting ska vara enkelt. Väl framme vid den andra pizzerian inser jag att varken syster eller son är där. När jag så ringer upp syster visar det sig att pizzorna har beställts på en helt annan pizzeria än den jag trott. Jag befinner mig alltså vid en tredje pizzeria. Inne på den tredje pizzerian är man mycket nyfikna på varför jag står utanför dörren med två pizzakartonger tillhörandes en annan pizzeria (från den första pizzerian). Någonstans här är jag åtminstone tacksam över att jag inte gick in och frågade om förbeställda pizzor (vilket var min ursprungliga plan). Risken hade varit att jag hade fått med mig ytterligare ett par pizzor och det kändes lite som om kvällens pizzakvot var full.

Gitarrtema

2010-02-08T22:54:00.003+01:00

Lite låg över det gamla vanliga. Ont i ryggen och irriterad på grannen ovanför. En vacker dag börjar jag att hata honom om jag inte passar mig. Han lever ju i total ovisshet och harmoni. Lite dumt att jag går och sliter ut mitt hjärta och psyke på att uppröra mig här nere. Försöker styra mina tankar men det är svårt. Nu är jag ju redan inne i irritationen, den är svår att ta sig ur.

Tre veckor kvar till andra intagningsprovet till ytterligare en skola för sonen. Här kräver man att barnen kan dansa efter koreografi, det tror jag inte blir några problem. Men man ska även sjunga och gärna spela något instrument. Sonen spelar ju nu inga instrument. Han kan spela lite sånger med pekfingret på sin keyboard, men inte mycket mer. Är man överdrivet optimistisk ifall man tror att man kan lära honom lite gitarr på tre veckor? Jag väljer att tro att det går.

Timmar som bara avlöste varandra

2010-02-06T22:20:00.003+01:00

Hemmakväll framför tv:n. Egentligen inte självvalt. Jag hade nog hellre gjort någonting idag. Å andra sidan så har jag inte ansträngt mig särdeles mycket för att något ska hända. Timmarna bara avlöste varandra och plötsligt var det snudd på kväll.

Det blev lite pinsamt med dagismamman förra helgen. Jag - uppenbarligen en smula självgod - trodde ju att hon kanske inte vågade fråga mig ifall vi skulle göra något. Jag skickade därför ett sms men hon svarade aldrig och därmed så blev situationen en aning krystad. Jag såg henne flyktigt nu i veckan och vi hejade (hon satt i sin bil). Nu har vi hamnat i den där lite spända situationen när vi träffas. Ska hon be om ursäkt för att hon inte svarade på mitt sms? Ska vi låtsas som ingenting? För min del så är det ingen stor grej, men jag fortsätter i min självgoda anda och inbillar mig att det är det för henne. Det känns inte som att det är läge att skicka ytterligare ett sms även denna helg hur som helst.

Grannen (min vän grannen) är uppslukad av sin förälskelse och har knappt synts till de senaste veckorna. Övriga oväsenframkallande grannar har lyst med sin frånvaro ikväll och det har varit alldeles tyst här hemma. Positivt är att jag har betydligt mer energi den här helgen än jag hade för en vecka sedan. Ikväll blir jag nästan rastlös av att sitta i soffan. Förra helgen hade jag knappt ork att ta mig ur den.

Mittemellansits

2010-02-05T23:25:00.002+01:00

Sonen hos sin pappa även denna helg. Kvällen har spenderats på en restaurang tillsammans med barndomsvännen samt en annan vän som är tillbaka från tonårstiden. Lite kul att vi kan sitta och äta tillsammans nu fast det är över 20 år sedan vi träffades första gången. Jag känner mig så bekväm i den konstellationen

Just nu är det lite körigt med nyare relationer. Det har varit en turbulent tid på jobbet. Bortsett från att det har varit en hektisk period jobbmässigt så har vi även omorganiserats, flyttat och slagits ihop med en annan grupp och därmed nästan dubblerats. Den andra gruppen är ingen homogen grupp utan kommer från olika håll där flera är helt nya.

Hittills har vi inte heller haft något kök eller gemensamt utrymme utan varit tvungna att splittras vid lunchen och återgått till våra gamla arbetsplatser. Det har inte funnits möjlighet att sitta ner och prata eller fika tillsammans. Lite märkligt att stöta på nya kollegor i korridoren, men inte ha något forum där man kan sitta ner och prata naturligt. Nya chefen är förhoppningsvis bra, men hon har inte heller haft något rum eller sittplats och har därför lyst med sin frånvaro.

Det är alltså lite rörigt socialt på jobbet kan man lugnt säga. En av de nya kollegorna är en gammal kollega från mitt förra jobb som alltså ska mixas in i den nya konstellationen Jag känner att jag hamnar lite mittemellan min bundsförvant som jag fått på nya jobbet och denna gamla kollega. Vi har nog på sätt och vis varit en lite splittrad grupp även innan sammanslagningen. Vi har varit uppdelade i subgrupper eller snarare grupper av par. Även om stämningen har varit trevlig och avslappnad tidigare så har vi ändå varit lite spretande.

Det har t ex inte varit så att alla går och äter lunch och frågar vilka som ska med och äta. Utan mer så att man frågar någon speciell och så gäller det att hålla utkik efter när de andra går och äter. Jag insåg ganska tidigt att ingen skulle komma att fråga mig ifall jag ville gå med och luncha utan jag fick själv ta initiativ. De flesta samlas ändå i samma lunchrum tillslut så det är inte så att vi försvinner iväg på olika restauranger. Men just på luncherna har det blivit lite körigt senaste tiden med nya och gamla kollegor.

Jag är rädd om min relation med bundsförvanten, men jag är inte säker på att hon helt går ihop med gamla kollegan. Jag är dock mån om att gamla kollegan inte ska känna sig utanför nu när hon kommer ny till jobbet. Idag kom gamla kollegan in till mig och undrade lite om bundsförvanten inte tyckte om henne. Jag försökte förklara bakgrunden lite grann och att vi liksom har hållit ihop och att bundsförvanten kanske är rädd att förlora det. Men jag vet inte om jag nådde riktigt fram till gamla kollegan.

Kanske blir det lättare när vi får ett gemensamt lunchrum och när gamla kollegan hittar sin egen plats i gruppen. Min farhåga är väl kanske att hon inte riktigt kommer att hitta sin plats i gruppen. Jag hoppas att hon bevisar mig fel, annars riskerar jag att fastna i den här mittemellansitsen.

Dagar som skiljer sig åt

2010-02-04T22:51:00.003+01:00

Det slog mig just hur tacksam jag är över att jag har ett hyfsat aktivt liv. Även om det inte händer något stort och energigivande. Men jag går till jobbet, alla små händelser där som formar dagarna så att de är helt olika varandra. Sonen och allt runt omkring honom. Dagarna skiljer sig åt och likaså åren. En tisdag är en komplett annorlunda dag jämfört med en lördag i mitt liv. Det är ju ingen självklarhet att det är så. Just nu lever jag den sortens liv och jag borde nog passa på att vara lite tacksam för den här tiden.

februarivinter

2010-02-03T22:35:00.002+01:00

Andra intagningsprovet klart. Sonen var så nervös innan han skulle in. Jag ångrade lite att jag hade gått med på att han skulle få söka hit. Å andra sidan så måste han väl få försöka ifall han nu verkligen vill gå här. När han väl kom ut från klassrummet så var han så lättad och nöjd med sig själv.

Jag hoppas att han kan se det som att han var väldigt modig som vågade försöka överhuvudtaget, ifall det nu skulle visa sig att han inte kommer in. Är så rädd att han ska behöva känna att han inte duger ifall det skulle bli så. Det har ju inte alls med honom att göra egentligen utan är helt beroende av vilka andra barn som råkade söka samtidigt med honom just detta år.

Och utomhus bara fortsätter det att snöa. Det var så här jag minns vintrarna från när jag var liten. Det var snö mest hela tiden. Smutsbeige snö i drivor hemma i förorten. Slask på gatorna inne i stan men med små glimtar av vit snö på hustaken. Grå himmel. De röda kälkarna som var obligatoriska på varje lekplats. Där kälken var sammankopplad med en metallbjälke till en mittstång som fick kälken att snurra runt, runt i uppkörda isiga spår i snön. Vintrar som i efterhand framstår som en evighetslång ferruaritisdag. Det är precis så det ska vara. Det är då man till fullo kan uppskatta slutet av mars, när snön är på väg att smälta bort i den försynta vårsolen.

Apropå stövlar

2010-02-02T22:39:00.003+01:00

Ska försöka komma ihåg att det här egentligen var en helt okej dag. Sonen var på det första intagningsprovet och verkade ha tyckt att det var roligt. Det är väl egentligen det som är viktigt, att han tycker att det är kul. Hann dessutom tillbaka till jobbet innan resten av kollegorna kom tillbaka från sitt möte, bra tajming. Imorgon är det sista intagningsprovet för denna skola, jag hoppas att sonens goda humör håller i sig.

Pappa Stövels son var på samma intagningsprov. Tyvärr var det Mamma Stövel som var med idag. Pappa Stövel fick sitt namn utifrån att han var typen som utan att tveka skulle kunna sätta på sig ett par gummistövlar och traska runt i stan med. Jag tycker att det är ett lite sympatiskt drag. Mamma Stövel är ungefär så långt ifrån gummistövlar man kan komma. Det framstår som fullt rimligt att de valde att separera (och då inte enbart utifrån gummistövlarna).

Apropå stövlar... Eftersom jag var så pass uppretad på min granne igår så bestämde jag mig för att googla honom. Hittade honom tillslut och upptäckte då att han hade varit sjukskriven de sista månaderna. Det kan väl ge en viss förståelse till varför han har spelat musik hela nätterna och sällan lämnat lägenheten. Till min stora lycka upptäckte jag även att han nu var tillbaka i arbete igen. Det var en sådan lättnad och jag tänkte att äntligen kan vi gå tillbaka till hur det var förut. Därför var det med dubbel besvikelse jag insåg att ingenting har förändrats och det är fortfarande hög musik på hela kvällen.

Eller nej, nu skruvade han ner musiken en aning. Jag hör den givetvis fortfarande, men inte fullt lika högt. Klockan är elva och han tycker förmodligen att han är genomgod och omtänksam som besluter sig för att dra ner volymen nu när folk eventuellt kan börja bli trötta. I hans värld finns det nog ingen som kan tänkas gå till sängs innan dess. Nä, lung och fin nu. Måste tänka snälla tankar. Tacksamhet och livet som vände till det bättre. Får inte glömma det. Tacksam, tacksam, tacksam...

Kanske vänder det nu mot alla odds?

2010-02-01T22:31:00.003+01:00

Lite bättre idag ändå. Inte så att det har hänt något särskilt egentligen. Det har inte dykt upp något mer att se fram emot. Men läget känns aningens bättre. Jag hoppas att det håller i sig. Man undrar vad det är som styr dessa humörsvängningar. Hormoner är väl förstås en rimlig chansing, men jag tror inte att de är inblandade just nu. Men vad vet man egentligen.

Grannen ovanför har kommit tillbaka med buller och bång. Han måste ha varit bortrest. I natt vaknade jag av att han skruvade upp volymen vid två-tiden och nu har han precis startat igen. Den senaste tidens frist och trenden att skruva ner volymen vid tio verkar nu vara förbi. I natt löste jag det hela med att stoppa in öronproppar. Jag orkar inte gå upp dit någon mer gång känner jag i nuläget. Det verkar inte heller göra särskilt stor nytta. Trots detta så är jag alltså på aningens bättre humör, det är ju märkligt.

Imorgon är en stor dag för sonen, då är det dags för det första intagningsprovet för potentiella nya skolor. Egentligen tycker jag att konceptet är helt galet. En så liten parvel som ska behöva bevisa att han är tillräckligt bra för att kvala in. Den här skolan är inte min idé, men sonen vill så gärna gå där att jag inte har hjärta att göra annat än att stötta honom i att försöka. Han har en kompis som går där redan och en annan som liksom sonen ska söka imorgon.

Försöker förbereda sonen på att det endast är ett fåtal elever som kommer in och att de flesta får nej. Egentligen tycker jag att de kan flyga och fara allihop om de har mage att neka min son att bli antagen. Risken är dock stor att de kommer att göra just det. Känner att jag tycker riktigt illa om dem redan nu. Härlig start på den fortsatta skolgången.

Fattades bara en hund

2010-01-31T23:08:00.003+01:00

Fick hem en mycket upprörd son idag. Pappan ska skaffa hund, förmodligen en beryktad kamphund. Sonen i sin tur är paniskt livrädd för hundar sedan han blev biten av en hund för något år sedan. Jobbig situation. Försöker lugna sonen med att det bara kommer att vara en liten valp från början, men det verkar trösta föga. Jag hoppas att det stämmer när de säger att beryktade kamphundar bara har ett oförtjänt dåligt rykte. Det är verkligen som om livet måste ställa till det lite extra hela tiden.

Jag fortsätter med en snudd på naiv envishet att hävda att nu måste det snart hända något som ger energi. Förmodligen har det med fokus att göra. Jag måste fokusera på det positiva. Man måste själv skapa situationer som ger energi och allt det där. Men omständigheterna skulle gott kunna vara lite mer samarbetsvilliga just nu.

Gå ut eller stanna hemma?

2010-01-30T19:09:00.003+01:00

Barnledig lördag igen. Slits mellan ifall jag ska sitta kvar här i soffan eller om jag ska ringa dagismamman som jag var ute med förra barnfria helgen. Har ingen som helst lust att gå ut, har huvudvärk och känner mig ovanligt låg. Å andra sidan så kanske det ger energi att gå ut? Men en utekväll kan lika gärna dränera på energi, det där är lite hugget som stucket.

Är lite orolig att dagismamman inte vågar ringa mig och fråga ifall vi ska gå ut. Hon kanske sitter och väntar på att jag ska ringa. Men jag kan rimligtvis inte kan ta ansvar för vad hon kanske tänker och känner. Det känns som om jag har fullt upp med mig själv.

Grannen bredvid har sin flickvän där denna vecka. Hon har just skruvat upp Lena Philipsson på högsta volym där inne - talar för att jag ska gå ut. Grannen kommer garanterat inte tolerera Lena Philipsson på högsta volym en helkväll - talar för att jag ska stanna hemma. Har inte hört något alls från grannen ovanför på hela veckan (grannen jag har knackat på ett par gånger). Det är nästan så att jag blir lite orolig över det också. Han sitter väl inte helt hämmad där uppe nu? Det har jag förstås mycket svårt att tro. Han är förmodligen bara bortrest och jag borde passa på att njuta av friden.

Separationsångest

2010-01-29T21:05:00.002+01:00

Sonen har åkt iväg till sin pappa. I vanliga fall är det sonens bonusmamma som hämtar honom på pappahelger, de helger som sonen är med mig arbetar hon. Nu har vi varit tvungna att byta helger tillfälligt varpå varken pappan eller bonusmamman hinner in för att hämta sonen.

Sådana här "bytta" helger hämtar jag sonen och lämnar honom sedan på bonusmammans jobb senare på kvällen i samband med att hon slutar. Tyvärr är det just dessa situationer som framkallar riktiga separationsångesttrauman.

Idag var det dessutom stopp i tågtrafiken - snö, kyla osv. Jag stod på tågperrongen i över en timme med paniken tryckandes i bröstet. Insåg att fritids skulle hinna stänga innan jag hann fram. Just idag när läget redan är så känsligt. Ringde runt till sonens kompisar för att någon annan förälder skulle kunna hämta hem honom. Det löste sig bra tillslut, men det blev nog ett uppbrott för mycket för liten son.

Han höll uppe humöret ända fram till vi skulle skiljas åt. Jag tror inte att han riktigt hade förstått att vi skulle åt olika håll just då, det kom lite plötsligt för honom. Tåget gled in på perrongen, de hade ett ytterligare tåg att passa och hade bråttom. Bilden av hans ansikte när det går upp för honom att de ska springa iväg. Usch vad jag tycker att det här är jobbigt. Fortfarande, efter så många år.

Så nu sitter jag här i soffan med gråten tillbakatryckt i svalget. Jag skriver det igen, jag behöver något i mitt liv som ger energi.

De förfärliga gymnastiklektionerna

2010-01-28T22:14:00.004+01:00

Samma svacka fortfarande. Håller fast vid min solbristteori.

Sonen kom hem och berättade att han hade hamnat i bråk i skolan idag. Detta är lite förvånande eftersom sonen alltid undvikit alla bråkiga sammanhang. På dagis berättade de hur han slank undan så fort en situation blev orolig. Fysiska handgemäng har aldrig varit hans gebit så att säga. Men idag hade han frivilligt gett sig in i en konfliktsituation och försvarat en kille som verkar lite utanför. Inte fysiskt förstås, sonen är betydligt mindre än de andra. Men uppbackad av sina kompisar hade han gått in och tagit den utsatta pojkens sida, då han blev retad av en lite stöddigare kille. Mycket stolt mor. Det var inte fråga om några allvarliga påhopp, men ifall ambitionen finns att såra någon annan så är det nog så allvarligt.

Självklart hände det i omklädningsrummet till gymnastiken. Aldrig är väl barn så utsatta som i omklädningsrummet efter gymnastiken. Nog är det märkligt att det inte har hänt något alls på den fronten sedan jag växte upp. Det har aldrig funnit ett uns av sportighet i mig och jag betraktade gymnastiklektionerna som ett ont måste under hela skoltiden. Allting runt de där gymnastiklektionerna var eländigt. Som jag ser det så skrämde man nog snarare bort barn från motion än uppmuntrade till det. Dessa bollekar... Spökboll!? Hur många gånger spelade vi inte spökboll? Som om spökboll vore en definition av gymnastik och motion? Som jag förstått det spelar barnen fortfarande spökboll som ett återkommande tema.

Överhuvudtaget så var det nästan uteslutande bollsporter och friidrott som gällde under 12 års gymnastiklektioner. Man bytte om - utsatt i omklädningsrummet. Gick in i den unkna gymnastiksalen och ägnade sedan lektionen åt att försöka undvika konfrontationer med hårda bollar av olika art. Slutligen vallades man tillbaka in i omklädningsrummet för att duscha tillsammans med alla andra i klassen. Duschar fulla av mögel, ungar som försökte skyla sig med handdukar. Utlämnade till varandra i omklädningsrummet som ett litet "Flugornas herre" i miniatyr. I nian var det någon välsignad själ som brände ner vår gymnastiksal och vi fick gå promenader alternativt spela badminton i en riktig hall på gymnastiklektionerna under ett års tid. Först då kunde jag börja se fram emot gympan.

Solbrist?

2010-01-27T21:48:00.003+01:00

Vaknade i natt igen. Det första jag såg var den blårandiga pyamasryggen på en sängvarm och sömntufsig son. Ett ögonblick av lycka. Vill minnas att jag tänkte att livet inte kunde vara så mycket bättre än så.

Dagsläget är dock detsamma Ingen energi. Det känns inte som att det blir något gjort på jobbet. Vardagen känns trist. Dessa dagar kan jag inte heller ta mina morgonpromenader som jag äntligen kom igång med förra veckan. I den här kylan blir det nästan smärtsamt när vinden piskar upp i ansiktet.

Måste hitta tillbaka till glädjen igen. I morse skymtade jag solen i tågvagnsfönstret på väg till jobbet. En röd morgonsol lyste upp tågvagnen med ett så besynnerligt sken att jag först trodde att vi åkte förbi något bygge med sådana där oranga byggplatslampor. När jag sedan insåg att det faktiskt var solen så kändes det som att hela jag värmdes upp för en liten stund. Vid nästa station var solen borta, men jag började fundera om det kanske är brist på solljus som gör mig så trött. Jag tror inte att jag varit ute i solen på flera veckor. Inte konstigt ifall man blir låg då egentligen.

Med axlarna vid haklinjen

2010-01-26T22:35:00.003+01:00

Fortfarande fast i denna svacka av tristess. Sonen åker till sin pappa i helgen, kanske bidrar det till svackan? Orkar inte riktigt med en eventuell kris i slutet av veckan p g a det. Just den här veckan skulle det passat fint med något som bidrog till energi istället för något som dränerar mig på detsamma.

Jobbet är en räcka av krislösningar. Så fort man andas ut efter att i panik ha styrt upp någon nödlösning, så dyker nästa krisscenario upp. Hinner knappt svara i telefonen förrän axlarna är tillbaka på sin plats uppe vid haklinjen igen. I natt vaknade jag mitt i natten med en klump i bröstet för att jag kom på att jag missat följa upp ett ärende igår. Ett typiskt stressymptom det där med att vakna mitt i natten p g a jobbet.

För några år sedan under den period jag var som mest stressad, så brukade jag ta fram papper och penna till sängen för att kunna skriva kom-ihåg-listor på nätterna varje gång jag vaknade. Den senaste tiden har jag försökt att undvika att det går så långt. Skulle inte längre komma på tanken att försöka vara effektiv nattetid. På det sättet har det ju faktiskt blivit bättre. Jag har blivit bättre på stresshantering. Å andra sidan så har jag knappt några marginaler längre, starsträckan för stressymptomen har krympt betänkligt.

Nu är det verkligen dags att försöka hitta något som kan ge mig energi. Kanske borde man göra upp några planer? Hitta på något att se fram emot.

Blasé

2010-01-25T23:19:00.003+01:00

Är detta en svacka? Känner mig så blasé. Vill just ingenting, orkar ingenting. Ser just inte fram emot någonting. Fick jag välja skulle jag stanna i soffan med sonen och inte göra något alls.

Måste försöka få tillbaka kraften, men jag är lite osäker på hur.

Fortfarande så besynnerligt trött

2010-01-23T23:30:00.003+01:00

Fortfarande så trött. Orkar knappt lyfta mig ur soffan än mindre få till en ordentlig middag. Det fick bli pulversoppa och scones till middag idag. Vi var dock iväg till den stora hamburgskedjan på eftermiddagen, så någon sorts mat har sonen i alla fall fått i sig.

Idag har det varit öppet hus i sonens skola, så det var till att gå upp tidigt i morse. Så fort detta evenemang var slut bar det iväg till en av de potentiella nya skolorna som också hade öppet hus idag. Kanske var det allt detta öppethusande som tog musten ur mig? När vi kom hem så somnade jag sittandes i soffan. Samma sak igår, jag bara slocknar när jag sätter mig ned. Märkligt. Kanske ska stoppa i mig en vitamintablett för säkerhets skull så att det inte rör sig om någon brist av något slag.

Fredagsfrist

2010-01-22T23:33:00.002+01:00

Idag tror jag att tröttheten har kommit ikapp mig. Har gått som i dvala hela dagen och försökt undvika situationer där jag behövt ta viktiga beslut. Det är bara sonen och jag den här helgen. Sonens bästis och den tredje vännen ska sova över hos varandra hela helgen så det blir inga andra barn här heller. Kanske behöver både jag och sonen lite tid att hämta andan. Det känns väldigt länge sedan vi lullade runt i jullovsbubblan.

Ikväll unnade vi oss köpepizza. Sedan kröp vi ner under täcket i soffan och åt Häagen-Dazs direkt ur burken. I dvd:n en film som jag faktiskt kan se om gång på gång på gång - Sprited away av Miyazaki. Det är något särskilt med hans filmer. Den och "Det levande slottet" har vi sett hur många gånger som helst och de är fortfarande lika bra.

Konstanta orosmoment?

2010-01-21T21:22:00.002+01:00

Idag har vi kultiverat oss en aning och varit på museum med mina vänner. Sonen med en lagom trumpen uppsyn under hela besöket. Jag är rädd för att det här dessutom kommer att bli värre med åren. Så synd, jag tycker att det är så mysigt att gå på museeer på kvällen. Nästan folktomt och ändlösa tysta vackra salar. Jag hoppas att han också kan komma att uppskatta det igen.

Jobbstressen under kontroll. Det känns som om jag är på väg åt rätt håll. Det finns hopp om sömn i natt. Satt och bläddrade igenom gratistidningen på tåget i morse, kom fram till platsannonserna och insåg att jag vill faktiskt inte ha något annat jobb än det jag har. Det är nog första gången i mitt liv som jag känner så. Apropå det här med tacksamhet så är jobbet något jag inte får glömma bort att vara tacksam för.

Men så när livet ser ut att lugna ner sig en aning så poppar det nästan alltid upp något nytt orosmoment. Är det livets natur eller är det helt enkelt bara min natur? Idag fick jag höra att släktingen som jag skrivit om tidigare är sur på mig. Så pass sur att hon inte vill prata med mig. Jag hänger inte riktigt med. Vi har pratat sedan sist när jag sa ifrån att jag inte orkade agera slasktratt längre. Trodde att det var överspelat. Nu är det uppenbarligen något nytt som har hänt. Men jag är inte riktigt säker på vad det är. Det måste väl ha varit något jag sa som inte föll i god jord sist. Jag orkar inte riktigt låta det här ta en massa energi. Får se om jag kan se till att det inte gör det.

Det här med att vara tre

2010-01-20T23:22:00.003+01:00

Har klarat mig hyfsat bra idag stressmässigt. Hjärtat har varit under kontroll. Det är först nu på kvällen när sonen har somnat som alla stressmoment från dagen gör sig påminda. Nu helt plötsligt är det som om kroppen går upp i varv och ska bearbeta alltihop. Gör mitt bästa för att styra in mina tankar på mer positiva banor. Det här är nackdelen med ensamhet, den lämnar utrymme för ovälkomna tankar.

Det har kört ihop sig med sonen och hans vänner igen. De är tre stycken som går tillsammans på morgnarna - sonen, bästis och den tredje vännen. Nu har bästis och den tredje vännen gaddat ihop sig lite grann och sonen känner att de ignorerar honom. Det här har varit ett problem tidigare, men det senaste året har det varit relativt lugnt. Så vad gör man? Sonen har aldrig riktigt tyckt om att vara alla tre tillsammans, han har alltid hamnat utanför. Det blir som att han och den tredje vännen konkurrerar om bästis uppmärksamhet.

De hanterar detta helt olika. Sonen blir stött och drar sig undan, den tredje vännen är ganska framåt och driver ofta igenom sin vilja medan bästis mår dåligt över att hamna i en lojalitetskonflikt. I ärlighetens namn har det inte varit lätt för den tredje vännen heller sedan sonen och bästis flyttade in i samma port. Hon har förstås också hamnat utanför.

I dagsläget vill sonen inte gå tillsammans med bästis och tredje vännen till skolan längre. Jag förstår honom. Jag tycker att hans inställning är sund, man ska inte behöva umgås med människor som ignorerar en. Men å andra sidan så törs han inte riktigt gå ensam till skolan heller. Jag kan tyvärr inte stanna hemma till skolan börjar, den börjar inte förrän halv nio. Det ska finnas ett morgonfritids som inte ligger i anslutning till skolan, men där vägrar sonen att sätta sin fot. Han känner ingen där, varken barn eller personal. Frågan är om han då ska hänga själv på skolgården till skolan börjar? Är det verkligen ett vettigt alternativ?

Det andra problemet som uppstår är ju att bästis brukar komma hit ganska tidigt på morgnarna, när hennes mamma (grannen) går till jobbet. Sedan hänger hon här en halvtimme innan jag lämnar över både son och bästis till tredje vännens föräldrar. Det finns alltså även en logistikproblematik att lösa ifall sonen inte längre vill gå med de andra.

Vad less man blir ändå. Lilla ungen, alla dessa jobbiga situationer som ska genomlevas under de där skolåren. Måste prata med grannen och se vad hon säger om det hela (med sonens godkännande förstås).

Snusförnuftig

2010-01-19T23:09:00.002+01:00

Tog mig en funderare till. Tänkte att jag kanske kunde lista de saker som tynger mig mest just idag (bortsett för alla stående punkter som hälsa, konstant oro för sonen osv).

1. Jag har en granne som spelar hög musik, men som ändå (av hänsyn till mig?) nu börjat skruva ner volymen behjälpligt när klockan närmar sig tio.

2. Insåg tidigare idag att jag hade gjort ett misstag på jobbet som skulle kunna framkalla irritation hos vissa. Jag tog emot ett dokument för någon vecka sedan som jag borde uppmärksammat bättre och rapporterat vidare om på en gång.

3. Såg på jobbmailen att jag hade fått mail från den människan som försökte driva ett ärende mot mig hos vår jurist för några månader sedan. Två mail med illrött utropstecken efter. Någon är på krigsstigen. Har inte öppnat dem ännu eftersom jag drar mig lite för ytterligare en vända. Å andra sidan så vet jag att denna människa gärna driver ärenden. Uppenbarligen har det hänt något i denna människas liv som får utlopp på detta sätt.

Allt ovanstående kommer med stor sannolikhet endast att bli paranteser i mitt liv. Förhoppningsvis så är alla dessa punkter snudd på bortglömda om ett par månader. Förutsatt att jag inte förlorat jobbet p g a människan och att jag sedan hamnar i en totalkonflikt med grannen som då viger sitt liv åt att förpesta min tillvaro...

Så tänker man på Haiti. På Haiti och så på att jag våndas över ett dokument som jag inte skickat vidare tillräckligt snabbt. Våndas är ett ganska relativt ord om man så säger. Jag är inte helt säker på att jag skulle vara lika sansat objektiv om grannen nu skulle få för sig att skruva upp volymen igen. Men ikväll hoppas jag kunna komma till ro i denna snusförnuftighet.

Slutkörd

2010-01-19T19:09:00.003+01:00

Nu är jag riktigt, riktigt slutkörd. Föreläsningen idag gick faktiskt riktigt bra. Det var ett stort auditorium med mikrofon och allt. I vanliga fall blir jag alltid presenterad av någon ansvarig, men idag så fanns det ingen där. Blickade ut över alla åhörarna, men ingen som gjorde någon min av att ha något som helst ansvar. Alltså var det jag som fick samla ihop alla och sätta igång föreläsningen själv. Det var en riktigt häftig känsla.

Annars är det endast ett komplett kaos på jobbet och jag känner att det kräver mer energi än vad jag egentligen har. Igår var jag alldeles uppstressad när jag kom hem. Axlarna i ett låst läge uppe vid öronen och käkarna är alldeles ömma av att jag spänner dem hela tiden. Jag tror att jag behöver få lite tid att tanka energi. Inte minst med tanke på det konstanta oväsendet från grannen ovanför. Det är som att man aldrig får en minut i tystnad när man bara kan luta sig tillbaka och andas ut. Han är igång ikväll igen. Tänk om han bara en endaste gång kunde lämna sin lägenhet. Vad skönt det vore.

Var ute och åt med sonen, vännen grannen och bästis idag. Det gick väl sådär. Tror att grannen är så pass nyförälskad att hon inte riktigt är närvarande. Hon deltar så att säga inte helt i konversationen längre. Förhoppningsvis är det övergående när relationen har lugnat ner sig en aning.

Två av tre genomförda

2010-01-18T19:33:00.003+01:00

Kan det vara så att grannen ovanför har startat ett band?! Ironin i det... Man kan nästan inte låta bli att skratta åt eländet. Med tämligen bruten stämma skrålas det Beatles samtidgt som någon/några spelar gitarr, stampar i golvet och en eventuell bas i bakgrunden. Det är snudd på rart ifall det inte hade varit mina grannar. Påminner lite om ett par tonåringar som repar för första gången i föräldrarnas i villagarage. Ja kära nån - this too will pass. De la åtminstone av med sitt bandspelande vid nio igår, det kunde varit värre.

Två föredrag är avklarade. Det första var jag snudd på sen till. Det var stopp i busstrafiken och jag såg på mobilen hur minuterna rasslade iväg medan vi stod stilla vid busshållplatsen. Var sedan tvungen att springa från bussen för att hinna i tid. Kommer alltså in i föreläsningssalen med andan i halsen. Men på sätt och vis är det positivt. Man hinner inte tänka utan agerar bara. Jag drog igång med första bilden och sedan gick det av bara farten. Det gick okej. Möjligtvis lite för fort, men ändå okej. Det andra föredraget var lite mer hackigt. Jag råkade säga fel vid ett tillfälle, men räddade upp det hela hyfsat. Nu är det endast ett kvar imorgon. Snart är det onsdag.

Imorgon kväll ska jag och grannen (vännen grannen) ut och äta med barnen . Lite som ett firande av att föredragen är över för denna gång. Det kommer en tisdagkväll, jag ska fokusera på det.

This too will pass

2010-01-17T23:05:00.002+01:00

Tidigt imorgon ska jag upp och hålla det där eländiga föredraget igen. Jag har övat och övat hela dagen här hemma, men jag tycker inte att det blir så mycket bättre för det. Det blir veligt och hackande. Som om jag hakar upp mig på en formulering och så vet jag inte riktigt hur jag ska slutföra den. Varpå jag tänker att nästa gång ska jag hoppa över den mening som gör att jag hakar upp mig. Tillslut har jag så många meningar jag ska undvika att jag blandar ihop alltsammans. Sonen är urless på mig och mitt föredrag. Jag själv är urless på mig och mitt föredrag. Jag ska köra det två gånger imorgon och en gång på tisdag, sedan är det över för denna gång. This too will pass.

Det är mitt mantra - this too will pass. Jag upprepade det gång på gång för mig själv under hela förlossningen en gång i tiden. Det är inte symboliskt för min inställning till livet, det vore synnerligen deprimerande. Men under vissa perioder är det ett riktigt nödvändigt mantra. Inför morgondagen känns det helt rätt och riktigt. Detta kommer att passera, det kommer en onsdag.

Idag tog jag med barnen och åkte skridskor på fotbollsplanen bortanför vårt kvarter. Det är snart skridskodags i skolan och det vore bra om de hinner öva upp sig en aning innan dess. Själv lärde mig aldrig riktigt att åka, jag är riktigt usel på skridskor. Borde införskaffa mig ett par egna samt en rejäl hjälm och lära mig en gång för alla. Men idag fick det räcka med små promenader med utgångspunkt från skridskobanan. En riktigt trevlig eftermiddag. Ja, bortsett från det förfärliga repeterandet av föredraget förstås.

Inte en av mina bästa nätter

2010-01-16T22:20:00.003+01:00

Sonen kräktes i natt. Han började kräkas i sömnen och förstod först inte vad som hände. Detta innebar att det var kräks precis överallt, på kuddar, täcken, madrass, väggen, golvet, pyamas etc. Liten ynklig son var kritvit i ansiktet och hade kräks över hela sig. In i duschen med darrande pojke. Skura golv, försöka få bort det värsta från lakan och pyamas. Ut med darrande pojke ur duschen och bädda ner i soffan (living on the edge med en soffklädsel som inte kan tvättas i maskin).

Fortsatt skurande av vägg och badrum. Stopp i handfatet i och med att jag försökt blöta upp pyamasen och lakanet där. Fixa stoppet med hjälp av blompinne och försöka fixa fram nya sängkläder. Hitta alternativa täcken och kuddar, det är inte direkt så att kreativiteten blomstrar när man blivit brutalt väckt mitt i natten. Bädda ner pojke i renbäddad säng. Skura färdigt och dela upp tvätt i papperspåsar efter grad av nerkräkthet. Det var inte en av mina bästa nätter. Efter ca 3 timmar hade jag ro att somna om igen.

Det händer att sonen kräks sådär ibland. Jag undrar vad det kan bero på? När han väl fått det ur sig så verkar han må bättre. Idag har han varit precis som vanligt. Själv har jag tillbringat dagen nere i tvättstugan.

Bästis sover över här i natt eftersom hennes mamma (grannen) träffar hennes nya kärlek. Känner mig inte avundsjuk på att hon är iväg och träffar ny man. Jag skulle kunnat vara det i och med att jag varit lite inne på att träffa någon på sista tiden (sedan Pappa Stövel). Men jag känner mig snarare förunnad att jag får ha barnen här ikväll. Hade jag fått välja hade jag nog hellre valt att få vara hemma med barnen. Undrar om det betyder att jag inte är riktigt redo att träffa någon ny? Hör barnen fnissa där inne bakom stängd dörr trots att det är långt efter läggdags, precis som det ska vara när man sover över hos en kompis. Själv sitter jag här framför datorn och känner mig bara oändligt tacksam.

Besynnerlig lista

2010-01-16T00:07:00.003+01:00

En väldigt turbulent dag på jobbet. Det är bråda tider och det känns inte som om jag gör annat än säger nej till människor, förtvivlade och ledsna människor. Just nu är det onekligen tufft.

Kvällen har tillbringats uppe hos grannen och bästis. Trevligt. Vi spelade Buzz på Playstation och sonen och jag vann. Det blev en lite konstig stämning i och med segern. Jag kände mig nästan dum. De bjuder på mat och så kommer jag och sonen och vinner över dem i Buzz. Så fruktansvärt otacksamt liksom. Misstänker dock att det låg något annat bakom den dåliga stämningen. Men det var definitivt läge för oss att gå hem. Bästis ska sova över här imorgon är det tänkt. Vi får väl se hur det blir med det nu.

Har varit inne och tittat på donatorer apropå bebistillverkning. Ett så besynnerligt koncept ändå. Inte så mycket det här med väljandet, så fungerar det väl lite i verkligheten också. Man väljer ju en man som man skulle kunna tänka sig att få barn med. Men det blir så krasst när man ser en lista. Ska mitt barns pappa vara ett namn på en lista? Eller rättare sagt, mitt barn skulle inte få någon pappa. Det skulle endast finnas en donator. På en av listorna kunde man se bilder på papporna som barn utan att betala något extra. Jag gick givetvis in och började titta på alla dessa lyckliga barnbilder. Det kändes bara så besynnerligt Ska jag ha barn med en av dessa? Kommer mitt barn att likna något barnfoto på nätet?

Jag har fått svar från kliniken i Danmark och ett formulär medskickat som jag ska fylla i. Tanken svindlar fortfarande. Ska jag verkligen genomföra det här? Det är så vansinnigt stort.

Det börjar bli dags

2010-01-14T21:45:00.003+01:00

Fick besked från läkaren idag och det ser ganska bra ut. Det kunde varit mycket värre. Nu ska vi avvakta några veckor innan nästa läkarbesök. Hon frågade om jag hade tänkt något mer på det här med bebistillverkning.

Jag har lagt det där lite på is för ett tag. Men om jag ändå ska dit och ta prover nu så är det lika bra att ta prover för bebistillverkning också. Efter att jag fått provresultaten har jag sex månader på mig att börja med själva tillverkningen. Det sätter ju allting i ett helt annat perspektiv. Sex månader, det är ju till sommaren. Nu - detta år. Som om verkligheten just kom och knackade på dörren.

Som jag har ältat det här fram och tillbaka. Men jag tror att det är dags. Jag måste åtminstone ha gjort ett försök. Tror inte att jag skulle stå ut med tanken på att fylla 45 och inte ens ha försökt få ett barn till. Stort, mycket stort.

Lite oanad lycka

2010-01-13T23:13:00.003+01:00

Läget har lugnat ner sig en aning. Stressen verkar ha lämnat kroppen för denna gång och den senaste natten var fri från mardrömmar. Kanske beror det på att det varit relativt tyst här hemma de senaste två kvällarna? Å andra sidan är det lite stört att jag ska vara så pass beroende av det.

Idag har vi svirat till det och gått på bio och varit och ätit på Pizza Hut. Jag tycker om att göra något utöver det vanliga mitt i veckan istället för att vänta till helgen.

Nästa vecka är det åter dags att hålla mitt lilla föredrag. Ser inte fram emot detta alls. Idag lyckades jag dock av en ren slump förhandla bort att behöva föreläsa nere i den där anläggningen långt ner under jorden. Ren pur lycka. Jag hade verkligen fasat för det där. Denna gång skulle jag behöva ge mig in ännu längre ner i de där ändlösa och vindlande kulvertarna. Ackompanjerad av bruset från ventilationsrören som ständigt påminner om att man är långt borta från civilisationen. Jag ville egentligen bara ändra tid för föredraget från eftermiddagen till förmiddagen. Kunde knappt dölja min förtjusning när jag då fick beskedet att jag även måste byta lokal ifall jag bytte tid. Nu får jag prata i en helt vanlig sal ovan jord. Det behövs inte så förfärligt mycket för att man ska bli tacksam...

Mardrömmar

2010-01-12T19:16:00.002+01:00

Jag har varit så besynnerligt stressad de sista dagarna. Är lite osäker på källan till denna stress. Visst det är intensivt på jobbet just nu men jag har överlevet värre. Kanske är det grannen och hans musik? Vet inte riktigt, men jag känner stressen i kroppen. Dessutom har jag drömt mardrömmar i säkert fyra nätter i rad. Hur ofta drömmer man mardrömmar? Snudd på aldrig. Skulle jag någon gång drömma en mardröm är det ett engångstillfälle. Vad betyder alla dessa mardrömmar måntro?

Det här med tacksamhet också förstås. Idag är jag tacksam över att jag och sonen är friska såvitt jag vet. Jag är tacksam över att jag överhuvudtaget har en son. Är det verkligen meningen att man ska vara tacksam över samma saker varje dag? Å andra sidan så är det här de två saker som jag är allra mest tacksam över... Utöver dessa är jag dessutom tacksam över att min granne flyttade in i min port för snart ett år sedan. Idag kunde jag jobba över och sedan sätta mig ner vid ett dukat bord så fort jag kom innanför dörren. Det är lyx. Kanske är det så de har det, de som lever i tvåsamhet?

Det här med tacksamheter

2010-01-11T21:40:00.002+01:00

Här hemma övas det nu flitigt inför intagningsprov till nya skolor till hösten. Ibland är det ett gissel med alla dessa val som måste tas. Tyvärr så är det sångprov för att komma in på de skolor som sonen vill gå på. Jag hoppas innerligt att han kommer in. Så utlämnande att de redan i den åldern ska behöva stå framför en sorts jury som ska bedöma ifall de är tillräckligt bra eller inte. Som om hela samhället har snöat in på IDOL-konceptet som något normalt. I sonens ögon är det säkert normalt. Men jag är lite osäker på hur han skulle ta ett avslag. Framförallt om det visar sig att hans kompisar kommer in på någon av dessa skolor. Då blir han ensam kvar (i hans gäng) i sin skola till hösten.

Grannen ovanför har kört igång sitt musikkoncept igen. Fortfarande på en ganska rimlig nivå dock. Vi får väl se ifall volymen enligt rutinen höjs upp ju senare det blir. Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till då. Hur många gånger ska jag gå upp och ringa på? Det verkar inte ge några direkta resultat att göra det heller. Jag känner så mycket illvilja mot den där grannen just nu att det är långt ifrån sunt. Man undrar vad det gör med mig att gå runt med så mycket negativa känslor. Måste försöka andas bort dem. Måste fokusera på att försöka må bra. Det här med tacksamhet och så. Kanske ska börja samla på tacksamheter en period.

Idag är jag tacksam för att:
Jag har en son
Jag och sonen är friska så vitt vi vet
Jag har möjlighet att flytta härifrån i värsta fall

En helkväll på stan

2010-01-10T12:35:00.003+01:00

Mamman från skolan hörde faktiskt av sig tillslut, mitt i min tv-middag framför "Stjärnorna på slottet". Något motvilligt gick jag med på att gå ut. Märk väl att klockan hade passerat nio innan jag stod utanför porten. En tid när jag vanligtvis börjar tänka på hemgång. Men ut kom vi.

Eftersom jag är rädd för att åka hem ensam så såg jag heller ingen annan råd än att vänta tills skolmamman kände sig redo att åka hem. Hon visade sig vara en riktig prisse och hade inga som helst planer på att gå hem före stängningsdags. Vi bor på samma gata så vi skulle få sällskap hem vid kvällens slut. Det måste vara första gången under detta millenium som jag är kvar till stängningsdags någonstans. Men vi hade riktigt trevligt.

Jag fick lite känslan av att vara 22 igen, helt öppen och fördomslös. Jag tror att skolmamman är mer öppen än vad jag är. Hon pratar hämningslöst med vem som helst som kommer i hennes väg, medan jag är mer distanserad. Just i krogmiljön är jag tämligen luttrad och cynisk när folk kommer fram och ska prata. Å andra sidan så avstyrde jag en svarttaxifärd hem i slutet av kvällen, som skolmamman gladeligen tänkte ge sig ifärd med. Kanske kompletterade vi varandra ganska bra?

Det var nog väldigt nyttigt för mig att komma ut ändå. Jag känner att det gav mig nya energier. Väckte till liv någonting som jag helt hade glömt fanns.

Lite distans?

2010-01-09T16:10:00.002+01:00

Hade ännu en besvärlig natt med musik från grannen ovanför. Vaknade vid fyra av att han hade på hög volym igen. Jag börjar undra ifall han är arg på mig och kör någon sorts hämndaktion. Tillslut gav jag mig ut i porten för att höra efter om det verkligen var han som hade hög musik på och det var det tyvärr. Jag gick upp en trappa, förbi hans dörr och sedan upp ytterligare en våning till för att försäkra mig om att det inte var där uppe man hade fest. När jag sedan var på väg ner så tystnade musiken för att inte sättas på något mer.

Då frågar man sig, hörde han att jag gick i trappan och skruvade ner volymen därför? Hur gick det i så fall med hämndaktionen, som rimligtvis borde gå ut på att få mig att gå upp och plinga på igen? Eller var det bara en slump att han stängde av musiken då? Någonstans markerar han ju ändå att han skiter ganska fullkomligt i ifall jag störs av musiken eller inte.

Var så vansinnigt upprörd när jag väl var tillbaka i lägenheten och hade väldigt svårt att somna om. Idag har jag försökt lugna ner mig en aning. I och med det nya året så är det dags att jag börjar ta hand om mig själv mer. Jag kan inte gå runt med all denna stress och spänning i kroppen, det måste slita något otroligt på hjärtat. Här behövs alltså lite perspektiv.

Fick precis nu ett telefonsamtal av släktingen igen. Denne mår fortfarande dåligt, men jag tror att det var ett försök till försoning. Vi kunde prata på en mer normal nivå. En viss lättnad, även om jag känner mig lite nedstämd av samtalet ändå. Måste kunna skaka av mig allt det här som sätter sig som en tyngd över axlarna på mig.

Jag var ute och promenerade tidigare i eftermiddags och började känna att jag fick tillbaka lite energi. Mår nog inte bra av att spendera för mycket tid här i lägenheten. Jag känner att den där energin är på väg att rinna ifrån mig nu. Måste tänka tillbaka på vad som är viktigt. Är så vitt jag vet frisk, har inte fått några besked från operationen ännu. Men så länge jag är frisk har jag alltid möjligheten att flytta härifrån ifall jag inte mår bra av att bo här. Lite distans så att jag inte snöar in på min situation här och nu.

Skickade iväg ett sms till mamman från skolan om att vi skulle gå ut en sväng ikväll. Har inte hört något ifrån henne. Man kan säga att det inte går så bra för mig med föräldrar från skolan just nu, varken mammor eller pappor ;) Jo, grannen förstås, hon var ju från början också en mamma från skolan innan hon flyttade in i vår port. Kanske blir jag kvar här hemma ändå ikväll. Hade lite tankar om att gå på bio, men jag vet inte om jag vill åka in till någon av de stora biograferna. Hittade inget jag ville se på de mindre biograferna här omkring.

Dags för nygamla bekantskaper

2010-01-08T21:55:00.003+01:00

Sonen har åkt iväg. Tyst och tomt här hemma. Har inga planer alls för denna helg. Det har som sagt varit väldigt tyst här sista tiden. Stötte på en mamma från sonens skola igår. Vi hade våra barn på samma dagis så vi känner varandra hyfsat bra.

Det var lite skillnad på den tiden - dagistiden. Sonens dagis låg en bit bort från alla kommunala medel varpå man var tvungen att gå en liten promenad på ca 5-10 minuter för att komma dit. Alla föräldrar gick ungefär samma väg. Det fanns ingen chans att komma dit med bil för de bilburna heller utan det var till att traska. Detta promenerande gjorde att man ofta var tvungen att socialisera med de föräldrar som hade ungefär samma tider. Det blev ofta halvtimmespromenader med ungar som skulle leka i buskarna på hemvägen. Vi kom tillslut varandra ganska nära. En trevlig tid. Åtminstone så här i efterhand. Då vill jag minnas att jag stressade mig sjuk för att kunna hämta så tidigt som möjligt.

Denna mamma från dagistiden skulle gå ut på krogen imorgon. Funderar på att följa med henne en sväng. Jag tror att jag måste aktivera mig lite grann nu så att jag inte låter Pappa Stövels ointresse dra ner mig. Nu när både vännen och grannen har försvunnit upp i sina förälskelser så är det nog sunt att börja hitta nya (eller kanske snarare gamla) bekantskaper att umgås med.

Tyst period?

2010-01-07T18:46:00.003+01:00

Det blev inte fullt så hemskt som jag hade tänkt mig att gå tillbaka till jobbet. Väl där började jag faktiskt tycka att det var ganska trevligt. Möjligt att det är en flyktig illusion, men i så fall så lever jag gärna kvar i den villfarelsen en stund.

Dagen-före-pappahelgs-torsdag idag. Mindre kul förstås. Än så länge har det gått ganska friktionsfritt. hoppas innerligt att det fortsätter så.

Inget sms från Pappa Stövel. Jag antar att jag borde sluta gå och kika på telefonen hela tiden. Om en vecka eller så tror jag att den här telefonmanin har släppt. Har inte heller hört något från släktingen. Det är ganska tyst här hemma på det stora hela. Vännen har fullt upp med sin nya man från nätet, vi brukar ha så gott om daglig kontakt annars. Kanske är det dags för en tyst period, det behöver ju inte nödvändigtvis vara fel det heller. Jag borde komma på något att göra i helgen, det är väl allt. Någon sorts aktivitet är nog på sin plats.

Januarivardagen väntar

2010-01-06T23:27:00.003+01:00

Jullovet är över. Jobbet väntar imorgon. Förväntar mig att min mailbox är överfull av upprörda mail. Det här är årets allra mest hektiska månad för mig. Som att gå in i ett chocktillstånd under ett antal veckor. Nu handlar det om att stå ut, trampa vatten och försöka hålla sig över vattenytan så att man inte dras med fullständigt i kaoset som komma skall.

Vardagen pockar på. Grannen och bästis är hemma igen. Vardagsmiddag med korvstroganoff. Bästis över på middag medan grannen tränar. Gympapåsar som ska packas inför nästa skoldag. Kläder som ska läggas fram kvällen före. Jag ser fram emot att det ska bli så pass ljust på mornarna att jag kan börja ta mina morgonpromenader bort till tåget igen. För att inte tala om eftermiddagspromenaderna, men det lär dröja ganska länge tills det är dags för dem igen. Sonen åker till sin pappa i helgen och vi har alltså en inför-pappa-helg-torsdag framför oss med tillhörande vånda. En vardagstorsdag vilket även innebär tvättstugedag.

Bortsett för januarikaoset på jobbet så tycker jag faktiskt om min vardag. Visst finns det jobbigare bitar, men på det stora hela är jag mycket nöjd. Jag ska försöka komma ihåg det imorgonbitti när jag ska ut i denna förlamande kyla, fortfarande omtumlad av trötthet efter ett brutalt tidigt uppvaknande jämfört med jullovsmornarna.

Fortfarande inget sms. Så kan det gå. Lite pinsamt ifall vi stöter på varandra. Men kanske aningens mer pinsamt för hans del som inte hörde av sig? Åh, vad tråkigt ändå. Men det är inte mycket att göra.

Världen utanför jullovsbubblan gör sig påmind

2010-01-05T21:41:00.004+01:00

Ville bara leva kvar i den här jullovsbubblan. Dagar utan agenda. Jag och sonen i soffan under ett täcke eftersom det är kallt i lägenheten. I varsin hörna läsandes, spelandes, datandes och tv-tittandes. Jag behöver inte ens känna att vi egentligen borde vara utomhus eftersom det är så hysteriskt kallt att man bara klarar max en halvtimme i taget.

Idag blev jag dessvärre varse att det finns en värld utanför min bubbla. En släkting ringde och mådde dåligt. Jag stöttar gärna, men denne släkting har en förmåga att istället skuldbelägga mig. Idag orkade jag inte agera slasktratt längre. Jag sa som det var. Att jag gärna pratar på ett normalt sätt, men att jag inte orkar hamna i någon besynnerlig försvarssituation längre. Nu vet jag inte riktigt vad som kommer att hända. Jag fick snudd på panik och sa att jag inte orkade med det här. Att släktingen inte kunde utsätta mig för det här längre. Det blev alldeles tyst i luren. Sedan fick jag en anklagelse om att jag alltså tyckte att denna släkting är hemsk och fruktansvärd eftersom jag inte ville prata. Samtalet avslutades med att släktingen menade att denne skulle komma att sakna mig.

Jag vet inte vad det insinuerade på. Att vi inte skulle ha någon kontakt längre. Att släktingen skulle ta livet av sig p g a vårt samtal? Jag vet bara att jag faktiskt inte orkar sitta och ta det där gång på gång. Kanske ångrar jag mig imorgon? Denne släkting kan förmodligen inte formulera sin ångest på något annat sätt. Det är väl positivt att släktingen åtminstone söker kontakt när denne mår dåligt. Men är det därmed rimligt att allt ska gå ut över mig? Kanske närmar jag mig en bristningsgräns för hur mycket jag bara ska tolerera? Både vad gäller grannar och människor som står mig nära. Är lite osäker på om denna gränssättning är sund eller dumdristig.

Har inte hört någonting från Pappa Stövel. Kanske är det hans sätt att visa på att han inte är intresserad? Lite ledsamt. Jag var lite stolt över mig själv som ändå skickade iväg det där sms:et. Det är jag i och för sig fortfarande. Jag gjorde åtminstone ett försök. Tror inte att jag skickar några mer sms, det känns lite väl pushigt. Hör han inte av sig vill han uppenbarligen inte ha någon kontakt. Det är ingen katastrof, bara lite trist.

Fortsatt jullovsbubbla

2010-01-04T23:52:00.003+01:00

Jullovsbubblan fortsätter här hemma. Idag har vi varit på stort jippo tillsammans med hundratals andra barnfamiljer. Trevligt för all del, men vi går hit varje år och jag känner att jag kan konceptet vid det här laget. Istället satt jag och förundrades över hur komplicerat det verkar vara med platsanvisningar. Det var en enorm turbulens kring vem som skulle sitta var. Förvånansvärt många verkade hamna i situationer där flera människor menade att folk satt på deras platser. Alla är stressade i och med att föreställningen snart ska börja. Här kan vi börja prata konfiktlösning... Jag satt som på nålar en bra bit in i föreställningen för att någon skulle komma och hävda att vi satt på deras platser. Vet inte hur många gånger jag säkerhetskollade nummer, rad, sektion osv.

Fick ett sms från Pappa Stövel som svar på min förfrågan om aktivitet tillsammans med barnen. Han var bortrest men skulle höra av sig när han kom hem. Lite osäker på vad det innebär. Nu är det endast ett par dagar kvar på jullovet, så jag antar att det inte längre är aktuellt med gemensam aktivitet. Jag har åtminstone fått gå omkring och varit lite småförtjust under ett par dagar, det ska inte underskattas.

Det har varit tyst här hemma sedan jag gick upp till grannen. Fruktansvärt skönt. Men nu har jag förstås lite ångest och försöker tysta ner sonen lite på kvällarna. Han fick ju ett Playstation 2 av sin moster i julklapp, varpå Singstar har gått varm här nere. Dessa dagar har pojken fastnat för "I´m a Barbiegirl, in a Barbieworld..." som han sjunger i falsett gång på gång på gång. Han får riktigt höga poäng på Singstar för sin version av Barbie, det måste man ge honom. Det låter riktigt bra. Men jag är inte övertygad om att timingen är den rätta. Jag har en känsla av att det är bäst att ligga lite lågt volymmässigt här hemma några dagar. Förmodligen känner grannen samma sak.

Ett summerande inlägg

2010-01-02T21:00:00.002+01:00

Under det här decenniet har mitt liv ändrats drastiskt. Jag födde min son i början av decenniet och skrev ett helt nytt kapitel i mitt liv. Det har varit ett decennium som mamma, vilken fantastisk gåva. Sonen är utan tvekan det största och bästa som någonsin hänt mig.

Jag och sonens pappa har haft väldigt svårt att hitta fram till varandra. Det har varit slitsamma år på det sättet. Som jag har våndats och mått dåligt över det. Men jag har lärt mig otroligt mycket om att hantera konflikter. Jag har varit tvungen att hantera den här relationen vare sig jag vill eller inte, jag har inte kunnat fly från den. Idag tror jag att vi har landat i något som är lite mer stabilt. Jag hoppas att det fortsätter så.

Jag har landat i ett yrke som jag tror att jag kan stanna kvar i. Mest av en slump tror jag, ingen färdigutstakad karriärväg. Det här var inte alls vad jag hade i åtanke när jag utbildade mig en gång i tiden. Det har onekligen varit en resa i karriären de senaste 10 åren. Jag upptäckte att jag själv kunde påverka hur andra på arbetsplatsen såg på mig. Detta innebar att jag kunde ta mig från att vara den anonyme som inte riktigt räknades till att vara den som alla räknade med. Det var en otroligt nyttig resa för mig. Nu är jag inte kvar där längre, men kunskapen bär jag med mig.

Vilket decennium! Det har inte varit lätt, men det har gått bra ändå. Jag är lite säkrare idag, åtminstone i vissa avseenden. Nu vore det skönt med lite harmoni under en period. Jag vill hinna landa. Samla lite kraft för att kunna hoppa på nästa tåg.

Skickade ett sms

2010-01-02T20:56:00.002+01:00

Skickade ett sms till Pappa Stövel och föreslog att vi skulle gå på museum med barnen nu i veckan. Har inte fått något svar ännu. Det kanske hade varit bättre att ringa? Ja, ja, nu blev det som det blev. Jag har åtminstone gjort någonting. Det måste man säga, idag har jag definitivt agerat. Jag har gått upp till grannen och jag har skickat ett sms till den enda intressanta mannen i mitt liv.

Jag plingade på grannen ovanför

2010-01-02T13:15:00.003+01:00

Min nyårsdag slutade inte riktigt så harmoniskt som jag hade tänkt mig. Jag hoppas att det där med att nyårsdagen visar på hur resten av året kommer att bli inte stämmer. Vid tretiden igår natt så hade jag fått nog. Jag gick upp till grannen ovanför och bad honom skruva ner ljudet. Det kändes i och för sig väldigt bra efteråt, att jag hade gjort någonting. Men det går emot hela min natur att behöva plinga på grannarna mitt i natten. Mitt hjärta skenade, benen skakade och jag var helt darrig när jag väl kom ner igen. Helt omtumlad. Grannen ovanför blev lite sur över att jag kom och plingade på honom igen. Jag tror inte att han ser sin del i det hela, utan ser förmodligen mig som en övernitisk tant.

Känner mig lite obekväm idag. Osäker på vad som kommer att hända nu. Kommer det att bli en "hämndaktion" i form av hög musik hela dagen? Eller kommer det att förbli tyst en period? Just nu så är det någon som har hög musik på, men jag tror att det är grannen bredvid som står för den idag. Nu är det ju mitt på dagen, så jag antar att det är helt okej.

Jag känner dock att jag är i stort behov av en paus. Det var ju det jag hade hoppats på den här julledigheten. Nu när det har varit så turbulent på jobbet så behövde jag en liten frist att lugna ner kroppen och hjärtat en aning. Tyvärr så känner jag nästan tvärtom nu. Det här med att alltid utsättas för ljud får mig så stressad att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Jag försöker med mina öronproppar, men de kan inte stänga ute så pass hög musik som det ofta handlar om.

Inte ett sådant inlägg som jag tänkt mig

2010-01-02T00:59:00.003+01:00

Jag borde skriva något bra och sammanfattande över det senaste decenniet. Men just nu är jag bara irriterad över att grannen ovanför har fest. Jag åkte hem idag lycklig över vetskapen att ingen, verkligen ingen kan i alla fall ha fest på nyårsdagen. All alkohol är slut, alla vill bara sitta hemma och titta på tv och ta det lugnt. Icke! Grannen ovanför, som inte har haft en kompis hemma det senaste halvåret, har helt plötsligt fest. Kul för honom för all del att han har vänner. Så ikväll är jag helt uppfylld av irritation och ilska. Måste försöka tänka snälla tankar. Mår inte bra av att vara så irriterad.

Inser någonstans att han ändå försöker hålla nere volymen. När grannen två våningar ovanför har fest låter det ännu högre. Inser också att det är fredag, svårt att klaga över att någon har fest en fredag. Men jag kan verkligen inte bo kvar i detta ungdomsnäste. Måste flytta härifrån. Det kanske blir årets projekt, att försöka hitta en ny lägenhet.

Med hopp om ett bra nästa år

2009-12-31T13:39:00.002+01:00

Nyårsafton. Med hopp om ett bra nästa år. Jag brukar inte avge några nyårslöften eller göra några stora planer vid årsstarten. Kanske har jag inte levt mitt liv så planerat utan mer gått dit livet har fört mig. På gott och ont kan man väl säga. Jag har å andra sidan inte haft några egentliga mål i mitt liv, ingen riktning som jag följt. Jo, barn har varit ett mål. Det har varit det viktigaste - att få barn.

Ifall jag har några önskemål inför nästa år så är det att få bli gravid. Nu kanske det är läge att faktiskt börja styra mitt liv i en specifik riktning. Blir jag gravid på egen hand är det ett mycket medvetet beslut om hur jag vill att mitt fortsatta liv ska se ut.

Kvällen ska tillbringas hemma hos mamma. Stillsamt firande. Vi köper med oss maten på vägen dit och lagar till en enkel trerätters på plats. Sonen är rädd för fyrverkerier så vi nöjer oss förmodligen med att stå i fönstret vid tolvslaget och skåla i cider. Det räcker bra så.

Rejäla smällar?

2009-12-30T22:42:00.002+01:00

Lata dagar fortsätter. Vi har trotsat kylan och åkt pulka. Annars har vi mest hängt. Grannen och bästis har varit här och ätit middag. Vi har sjungit Singstar, ja åtminstone vi vuxna. Grannen vann över mig varje gång. Hur är det möjligt? Jag som är Singstarchampion...

Det var dock en viss uppståndelse just före middagen. Det hördes ett par rejäla smällar här utanför med någon minuts mellanrum. Riktigt höga smällar, sådär så att jag helst ville flytta sonen från fönstret ifall rutan skulle gå sönder. Jag tänkte att det kanske var någon som sköt raketer här mellan husen. Efter en stund kom polisbilar körandes, men sedan hände det just inget mer. Lite obehagligt.

Jag hade precis varit ut till kvartersbutiken för att köpa matlagningsgrädde. Jag hörde att det var något ståhej borta vid restaurangen på hörnet, men tänkte inte mer på det. Ibland är det som sagt ståhej i dessa kvarter i och med att det bor så många unga människor här. Det var åt det hållet som polisen försvann iväg. Hoppas att det inte var någon som sköt. Vilket ohyggligt högt ljud i så fall. Jag har nog aldrig hört en pistol avfyras. Det positiva var återigen att folk i huset mittemot rusar fram till sina fönster och tittar ut. Det finns ett engagemang. Folk går ut på sina balkonger för att se vad det är som händer. Jag tycker om att folk bryr sig.

Vill kunna hänga kvar här i soffan

2009-12-29T21:51:00.003+01:00

Vi gör just ingenting. Vi hänger i soffan och ägnar oss åt att titta på tv, åt datorn, åt Nintendo DS (sonen) och åt Playstation 2. Jag masar mig bort till köket ibland och gör mat. Vi pallrade oss ut under nästan en timme på eftermiddagen, när jag fick för mig att vi måste få lite dagsljus på oss. Men annars hänger vi här. Det känns helt okej.

Men jag har varit lite lättretlig de här sista dagarna. Inte mot sonen (hoppas jag) utan mer att jag fastnar i arga tankegångar. Jag kan reta upp mig på gammalt elände som jag egentligen lämnat bakom mig för länge sedan. Eller fenomen som olika debatter på samhällsnivå där jag har starka åsikter. Kan det vara så att det är brist på motion som gör att man fastnar i dessa arga tankegångar? Jag tror dessutom att en arg tanke gärna föder fler. Som om kroppen blir hög av något ämne som frigörs av ilskan och sedan vill ha mer. Får försöka ta ett djupt andetag och sätta mig över dessa tankar. Vill ju kunna hänga kvar här i soffan ett litet tag till.

Dagen gick inte riktigt som planerat

2009-12-28T18:52:00.003+01:00

Idag skulle vi åkt iväg och sett på stor show. Hade förberett oss på alla sätt och vis. Vi hinner komma ända fram till själva byggnaden när jag tar mig för att faktiskt titta på biljetterna. Jodå, det visar sig förstås att vi ska gå först nästa måndag. Jag var lite konfunderad över det faktum att det knappt var några människor i närheten. I vanliga fall brukar vi gå tillsammans med en strid ström av barnfamiljer till detta evangemang. Nu fick det sin naturliga förklaring.

Begav oss in till city istället för att gå på bio. Kommer fram till den absolut största biografen, jag tänker att det är lika bra att åka dit i och med att alla filmer går där. Nehej, då är alla barnfilmer slutsålda. Inte mycket att göra. Vi åker hemåt.

För att trösta mig själv köpte jag den sista delen av "Kalla Fötter" trots att jag vet att hela serien slutar väldigt sorgligt. Sonen fick dessvärre min systers begagnade Playstation 2 samt ett tiotal tillhörande spel i julklapp. Det var förstås mycket roligt för sonen. Ganska kul för mig också när jag köpt BUZ-kontroller och eventuell guitarhero-gitarr. Men det minskar min tv-tid dramatiskt. Det kanske är sunt förresten. Jag får nog hur som helst vänta med mina "Kalla Fötter" tills sonen har gått och lagt sig.

Son hemma igen

2009-12-27T22:52:00.002+01:00

Sonen är tillbaka. Det är så behagligt att ha honom bredvid mig i soffan. Han har fått ett nytt spel till sitt Nintendo DS och har fått lov att spela lite ikväll innan han går och lägger sig. En juldag hos mamma igen. Mycket trevligt. Hemkommen med ett par nya högtalare till datorn! Hur bra som helst, vilket ljud! Dessutom är de vita.

Vi kom inte hem förrän klockan tio, men eftersom vi har semester imorgon så kan vi kosta på oss att vara uppe länge. Så mysigt att sätta sig och försöka få ihop sonens nya pingvinbassäng i playmobil fast det egentligen är alldeles för sent. Sonens nya lavalampa står och värmer upp sig här bredvid. Fortfarande oöppnade julkanlendrar i hög på hyllan. Så mycket förväntan i luften. Förväntan och lycka över att han är hemma igen.

Fick en julklapp från sonens pappas mamma, ja sonens farmor alltså. Jag har inte träffat henne på hur många år som helst. Det känns lite besynnerligt Men väldigt snällt förstås. Undrar lite hur farmodern resonerade kring det. Jag har aldrig känt henne särskilt bra. Är lite orolig att pappans nya fru tog illa upp. Hoppas innerligt att det inte är något som kommer få några konsekvenser för vår relation. Eller för deras relation för den delen, farmodern och bonusmammans.

Lite ur form idag

2009-12-26T23:21:00.004+01:00

Har ont idag. Är inte riktigt på humör. Var tvungen att kolla upp att jag inte fått en infektion i samband med operationen. Det hade jag lyckligtvis inte, men det hade dykt upp något annat. Är rätt less på allt det där nu. Kan inte allt bara få vara bra någon gång?

Det positiva är att sonen kommer hem imorgon! Inte ens ett dygn kvar! Vi åker direkt hem till mamma och gör om julkonceptet en gång till. Det blir jullunch, julklappsutdelning och julgröt. En repris på torsdagen helt enkelt.

Juldagen

2009-12-25T17:49:00.003+01:00

Julafton förlöpte som julafton bör hemma hos min mor. Eftersom vi inväntade min vän så startade vi inte igång med firandet förrän vid Kalle. Sedan blev det sent julbord, Karl Bertil Johnson, julklappsutdelning, Alladinasksätande och en mycket sen risgrynsgrötsmiddag framåt 10-tiden. Jag sov över på madrass i vardagsrummet. Vaknade mitt i natten av att katten satt precis framför ansiktet på mig och tittade fundersamt. Besynnerligt scenario att vakna till.

Så kom juldagen med självklar repris av gårdagens julbord. Mycket behaglig tillvaro. I vanliga fall brukar jag stanna kvar hos mamma fram till kvällen. Sedan brukar det kännas jättejobbigt att åka hem ensam till den tomma lägenheten. Så sorgligt liksom. Idag åkte jag iväg redan efter lunch eftersom vännen skulle tillbaka till sitt jobb. Det känns betydligt bättre att åka hem tidigt på dagen. Helt okej att sitta ensam här hemma nu ikväll. Märkligt att det ska ha så stor betydelse vilken tidpunkt man lämnar julgemenskapen på juldagen.

Har sedan jag kom hem varit parkerad framför tv:n. Det behöver inte vara så mycket mer på juldagen än så. Helt plötsligt känns Sällskapsresan 2 gemytlig att titta på. Kvällens kval står mellan sista filmen i Sagan om ringen-triologin eller första Narniafilmen. Har alltid varit en sucker för fantasy. Nu känns det faktiskt skönt att jag inte ska ut med grannen ikväll. Hade bara känts jättejobbigt att ge sig ut nu. Dessutom gick grannen bredvid precis ut - d v s tystnad och harmoni här hemma ikväll. Julefrid! En dag kvar och sedan får jag hämta hem sonen igen på söndag!

Dagen före julafton

2009-12-23T22:22:00.004+01:00

Idag är läget lite lättare. Var alldeles ensam på jobbet idag. Knappade ut mig från telefonen och skrev ett automatiskt mailsvar om julledighet. Såg till att de låste dörren till vår korridor i och med att jag satt ensam. Kunde alltså jobba ostört i ett antal timmar. Inget nytt om krisen från de senaste dagarna. Jag antar att alla gått på semester. Förhoppningsvis kan jag försöka släppa det där för ett par veckor. Låta det vila en aning.

Har varit förbi min faster med en julblomma och önskat henne God Jul. Jag drog mig lite för att åka dit, men nu efteråt känns det mycket bra. Hon blev väldigt glad över att jag kom. Då blir det väl värt en timmes haltande konversation. Eller jag vet inte om det är den haltande konversationen egentligen. Kanske är det mer att hon tenderar att vara väldigt arg på människor som står oss båda nära. Idag tror jag att hon var mycket nöjd med att få visa upp att även hon får besök inför de andra damerna. Det unnar jag henne verkligen.

Inhandlade den sista julklappen till sonen och sprang på vännen och hennes vän i en galleria. Vad är oddsen för det nu i julruschen? Det slutade med att jag och vännen hamnade på vår favoritrestaurang med varsin förrätt. Det var bara vi och ett par äldre herrar i hela restaurangen. Jag tycker om den lite tragiska stämningen som vilar över restauranger dagen före julafton. Ingen julvaka eller julmys hemma med familjen. Tidigar år när sonen firat jul med sin pappa har jag och denna vän varit ute och ätit just dagen före julafton. Trevligt att det av en slump blev så denna jul också.

Väl hemma dök grannen upp och ville bjuda på glögg. Hon är jättekär och lycklig. Det är roligt för henne, det är det. Hon kunde inte längre gå ut på juldagen i och med att hon skulle träffa nya mannen, vilket är lite typiskt nyförälskat. Känner att jag inte kan klandra henne heller. Jag hade resonerat precis likadant om jag var hon. Det var deras enda gemensamma lucka, vad gör man? Måste hitta på någon aktivitet på juldagen, men det känns helt okej.

Nu är det bara tre dagar kvar till sonen kommer hem igen.

Nu är det dags för gnäll igen

2009-12-22T22:31:00.004+01:00

Sonen har åkt till sin pappa för att fira jul. Det är väldigt tomt förstås. Just idag känns livet lite meningslöst. Jag saknar honom. Inte mycket annat att göra än att stå ut.

Det har kört ihop sig på jobbet. Som om det inte finns något stopp på eländet där just nu. Jag känner att jag får klä skott för ett organisatoriskt fel som jag inte alls har med att göra. Men någon måste hängas och nu verkar det bli jag, som inte ens arbetar på den institutionen som det handlar om. Det är en krissituation och de kan inte lösa den själva på institutionen. Så enkelt att bara lägga det på någon annan... Vi byter chef vid årsskiftet så jag har inte direkt någon att vända mig till rörande detta heller. Vill bara kunna låta det rinna av mig och gå på semester, men jag kan inte. Det gräver sig liksom in och jag kan inte släppa jobbet.

För att toppa det här gnälliga inlägget så har grannen ovanför löpt amok de senaste månaderna. Han spelar hög musik på vardagkvällarna/nätterna. Jag misstänker att han har vänt på dygnet i och med att jag vaknar var och varannan natt med ett ryck när han skruvar upp volymen på sina dataspel både tre och fyra på nätterna. Vad gör man? Förmodligen bör jag börja bråka om det här igen. Men just nu orkar jag inte. Jag är så pass sårbar just nu att jag inte orkar dra igång något mer bråk.

Fyra dagar kvar till sonen kommer hem igen. Åh vad jag önskar att livet ska ha vänt tills dess. Orkar inte må så här.

Återigen det här med ensamheten

2009-12-20T23:30:00.003+01:00

Jag kanske skulle gått ut igår ändå? Idag har vi varit på traditionell julmarknad. Efter en stund dök vännens nya internetdejt upp för gemensamt restaurangbesök. De har på kort tid blivit väldigt seriösa. Jättekul för vännen. Jag unnar henne verkligen ett bra förhållande. Men det sätter mig i en ny situation som jag måste ta ställning till.

Även grannen var förbi en sväng och hon är lika seriös med sin nya dejt hon också. Vi får väl se hur länge hon blir kvar här i huset ifall hon träffat någon som det blir seriöst med. Hon har jobbat hårt på att göra det, så det har bara varit en tidsfråga.

Återigen, vad vill jag? Vad är det för samhälle där man måste ha en kärleksrelation för att inte bli ensam? Kanske känns det extra ensamt nu när sonen kommer vara hos sin pappa över jul? Jag vet inte om jag egentligen känner mig så ensam heller. Eller är det snarare en rädsla för att bli ensam? Kanske borde analysera det där. Vad är det jag tror ska hända ifall mina vänner stadgar sig? Vad är det värsta scenariot i samband med det? Jag kanske kan göra en plan för vad jag ska göra ifall det blir så.

Vill inte gå ut

2009-12-19T17:20:00.003+01:00

Vill inte gå ut ikväll. Har egentligen ingen lust med någonting. Frågan är om jag ska tvinga mig ut ändå? Det enda skälet till att gå ut är att jag annars missar en chans att träffa någon. Jag vill inte ha det så. Att jag måste ge mig ut på krogen för att inte missa några chanser (alternativt för att jag inte orkar sitta hemma om grannarna börjar festa).

Nä, jag stannar här hemma istället. Det är ju vad jag egentligen vill. Å andra sidan så skulle det inte hända mycket i mitt liv ifall jag endast spenderade det här i soffan. Men det är något med den där krogmiljön som jag har så svårt för.

Frågan kvarstår som alltid. Är det omgivningens press på att man ska vara ett par som gör att jag känner mig tvungen att gå ut på krogen? Eller är det för att jag verkligen skulle vilja träffa någon? Kan inte riktigt särskilja det där. Kanske är det helt enkelt en önskan att inte vara ensam. Att vara ensam ibland är helt okej, t o m önskvärt. Men jag vill inte bli själv kvar när alla andra träffar någon. Det är ju inte så konstigt egentligen. Klart att man inte vill hamna utanför.

Tacksamhetsskuld?

2009-12-18T22:20:00.003+01:00

Julavslutning i kyrkan idag. Jättefint och stämningsfullt. Jag har dock lite svårt för att det är obligatoriskt med "prästens tal". Varför ska en präst överhuvudtaget prata på barnens skolavslutning. Sonens skola har ingen aula och kyrkan ligger bara ett par minuter bort så det är en naturlig och mycket vacker avslutningslokal. Jag tycker inte att det behöver vara mer än så. Rektorns tal - okej, men prästens?

Efter jobbet var jag och ex-grannen iväg till affärsmeckat utanför staden. Positivt att nästan alla julklappar är införskaffade. Lite komplicerat när ex-grannen visar sig intresserad. Nu är det kanske inte mig han är intresserad av egentligen. Han kanske bara vill få till det med någon och jag råkar finnas till hands. Men det känns så jobbigt att avvisa. Jag har så svårt för det där med att avvisa överhuvudtaget.

Han hämtade mig utanför jobbet och insisterade på att få bjuda på middag efter shoppingen. Jag hamnar i en tacksamhetsskuld som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Vet inte om han hade förväntat sig något mer. Han ville hänga med mig hem efteråt för att se hur jag hade fått i ordning det här hemma. Vad svarar man på det? Det fick han förstås. Jag gick runt och visade upp lägenheten (vilket förstås går ganska fort). Han frågade ifall jag hade några planer för kvällen och jag svarar sanningsenligt att jag ska sitta i soffan och njuta av tystnaden (inga grannar verkar vara hemma).

Det finns liksom inga alternativ. Vi har haft ihop det tidigare och kört den relationen i botten flera gånger. Det finns inget kvar nu. Jag gav honom en födelsedagspresent härom dagen. Kanske han känner att han står i tacksamhetsskuld han också? Jag vet inte. Frågan är om det är fel att umgås med honom så länge jag är ärlig och inte spela några låtsas-vara-intresserad-spel. Vill han inte umgås med mig under de här premisserna så behöver han ju inte. Eller borde jag bryta relationen helt. Om det överhuvudtaget går så länge jag bor kvar i samma kvarter.

Man kaxar till sig...

2009-12-17T21:57:00.003+01:00

Han ringde idag! Jag satt på ett möte på jobbet och hade stängt av ljudet på mobilen. När jag slog på den igen såg jag att jag hade ett missat samtal från pappa stövel. Vi var tvungna att gå direkt från mötet till en föreläsning så jag hann inte ringa upp honom däremellan. Men jag satt och var alldeles lycklig under hela föreläsningen och har ingen som helst aning om vilket ämne som avhandlades där framme vid podiet.

Nu var det kanske inte riktigt så fantastiskt som det låter. Det första han säger när jag tillslut ringer upp honom är att han ringer enbart för att hans son ville följa med min son hem idag. Antingen så ville han ursäkta sig själv för att inte verka för påträngande. Alternativt så är han livrädd för att jag ska tro att han är intresserad, trots att han verkligen inte är det. Jag låter det vara osagt.

Jag hade kommit överens med sonen om att vi skulle vara själva ikväll, så jag var tvungen att säga nej till kvällen. Det blev lite konstig stämning. Sedan så är det som om ingen av oss vet riktigt vad vi ska säga och när vi väl påbörjar en mening så gör vi det samtidigt. Detta innebär att det blir en stunds förvirring när vi inte riktigt vet vem som ska fortsätta osv. Tillslut föreslog jag i alla fall att vi skulle hitta på någonting tillsammans med barnen i jul. Det tyckte jag ändå var hyfsat modigt. Jag antar att han samtyckte till det. Vad ska han annars säga? Han sa åtminstone inte nej.

Väl framme vid fritids så var hans son kvar. Han var jättelycklig över att jag dök upp och ville bestämt att jag skulle ringa hans pappa och fråga om han fick följa med oss hem. Sonen var lika enutiastisk så jag ringde upp pappa stövel igen och frågade om det gick bra trots allt. Kontentan blev att jag fick träffa pappa stövel en stund även idag, när han kom för att hämta sin son. Det kändes ganska bra tror jag. Jag tog återigen upp att vi kunde hitta på någonting under julen. Det kanske var påfluget? Äh vad spelar det för roll? Jodå, man kaxar till sig...

Vad är oddsen?

2009-12-16T22:04:00.003+01:00

Vi skulle starta arbetsdagen med att ha handledning hyfsat nära där jag bor. Detta innebar dels att jag fick en liten sovmorgon, dels att jag kunde promenera till jobbet. Som jag har saknat mina morgonpromenader. Det har varit för mörkt på morgnarna den senaste tiden. Jag känner mig inte bekväm med att gå genom det stora parkområdet när det är mörkt ute. Kanske har bristen på morgonpromenader bidragit till min irritation den senaste tiden? Det blir ju inte bara en brist på motion utan även på dagsljus.

Väl framme vid handledningen i morse, precis på väg in genom husets entré möter jag pappa stövel. Vad är oddsen för det? Det är alltså en helt annan stadsdel som ingen av oss har någon direkt naturlig koppling till. Ett hus som vilket annat hus som helst med diverse mottagningar i. Vi träffas dessutom just i den sekund som vi skulle kunnat stöta på varandra. Hade jag hunnit in i huset hade vi förmodligen missat varandra. Törs man tala om "tecken" i detta sammanhang?

Jag börjar känna att jag inte bara kan låta det här passera. Det är nog dags att börja agera. Vad har jag att förlora? Våra barn kommer förmodligen inte att gå i samma skola särskilt länge till. Jag behöver ju inte direkt flyga runt halsen på honom. Men man kanske skulle kunna föreslå någon aktivitet? Nu är det julavslutning i skolan på fredag. Har man en väldig tur så är han på plats då. Det är lättare att börja prata om aktiviteter när man träffas än att skicka ett sms och fråga.

Å andra sidan så känns det som att det ofta är han som avslutar våra samtal... Han kanske inte är ett dugg intresserad. Men jag behöver ju bara försöka få igång en konversation Han kanske har en kvinna i sitt liv, men hur ska jag få veta det ifall vi inte pratar med varandra alls?

Inte min bästa eftermiddag

2009-12-15T18:33:00.002+01:00

Har stressat som en galning hela eftermiddagen. Det är en genrellt stressig tid på jobbet. Dessutom är jag skyldig en kollega hjälp med arkivering. Hon hjälpte mig när jag avslutade mitt gamla jobb och skulle arkivera allt som aldrig blivit gjort. Nu är det alltså dags för en gentjänst. Tyvärr var jag tvungen att springa iväg strax efter att vi startat eftersom jag skulle ta sonen.

Grannen hämtade idag, men hon skulle iväg vid 6-tiden så jag hade en viss tidspress. Det uppdagades nämligen i helgen att sonens täckbyxor är spårlöst försvunna. Jag var alltså tvungen att införskaffa ett par nya byxor till sonen innen jag skulle plocka upp honom hos grannen. Går från kollegan som blir lite halvsur. Försöker ringa grannen ett par gånger men ingen svarar. Springer ifrån jobbet och hoppar på tåget. Får tillslut tag på grannen som då meddelar att jag inte alls behöver skynda mig, hon har nämligen frågat om sonen vill följa med henne istället och det ville han.

Här någonstans startar dagens irritation. Jag som hade stressat som en tokig och gjort kollegan besviken helt i onödan. Det dröjer ca fem minuter tills grannen ringer igen och sonen har ångrat sig. Han vill inte följa med grannen utan han vill stanna hemma. Trevligt på sätt och vis, jag hade sett fram emot en hemmakväll med sonen. Okej, plan 1 är alltså igång igen. Jag måste snabbt hitta täckbyxor och åka hem till sonen. Nu visar det sig att täckbyxor i sonens storlek är helt slut i hela stan. Springer ut och in i citys alla tänkbara affärer inom loppet av en timme. Ringer sedan i panik till grannen igen och säger att jag är på väg hem ändå, hon kan ta med sig sonen till tunnelbanan så möter jag upp dem där.

Då visar det sig att planerna har ändrats igen. Sonen ska nu följa med henne ikväll ändå. Jag som sprungit mig trött inne i stan... Hade jag fått veta att jag inte hade någon tidspress hade jag kunnat börja handla julklappar i lung och ro. Nu är jag snudd på gråtfärdig och vill bara hem. Det känns ärligt talat sådär. Jag har vänt ut och in på mig själv för att hon ska få komma iväg som planerat. Men hon kan inte ens lyfta luren och meddela att jag inte behöver komma hem före kl. sex?

Nu sitter jag alltså här. Ensam hemma en hel kväll. Ingen myskväll med sonen. Orkar inte ta mig för att göra något vettigt. En så totalt bortkastad kväll. Irriterad på grannen. Irriterad på det mesta om jag ska vara ärlig. Usch för den här kvällen!

Tomatkastning

2009-12-14T22:11:00.004+01:00

Kaotisk dag på jobbet. Försöker att inte dras med i vad som verkar vara en prestigekamp. Håller uppe en professionell mask utåt, men inombords är jag inte större än att jag vill hänge mig åt tomatkastning. Jag har stöd av mina kollegor, jag kommer att rida ut det här. Men idag har det fått ta alldeles för mycket energi.

Har funderat lite kring det här med bloggande de senaste dagarna... En bloggare som jag följt under en tid har beslutat sig för att ta en paus. Det är nog sunt att kunna sätta upp sådana gränser för sig själv. Men det är märkligt ändå hur det påverkar mig på något plan. Den bloggen ingår liksom i min kvällsreportoar av bloggar. Det blir lite tommare nu. Jag har gått här hemma och ibland oroat mig en aning, ibland glatt mig med en människa i en annan del av landet som jag aldrig träffat. Jag tycker om konceptet. Som att man kommer tillbaka till någon sorts värdegrund i medmänsklighet.

Man pratar ofta om näthat. De bloggar som provocerar får också onekligen stor uppmärksamhet. Men den andra sidan av bloggandet är den där medmänskliga sidan. Där man känner med andra helt okända människor (om man nu är okänd inför någon som följer ens blogg?). Det känns som en värdig motvikt. Man mår så mycket bättre av att vilja någon väl. Ska komma ihåg det imorgon på jobbet om jag trillar dit igen och börjar fantisera om tomatkastning.

Sonen lussar

2009-12-13T23:38:00.003+01:00

Idag har sonen gått luciatåg tillsammans med bästis och ytterligare en kompis. Jag hade tänkt mig att de skulle gå sjungandes genom trappuppgångens alla våningar. Men så tänkte inte de. Nope! De tänkte plinga på hos alla grannar och sjunga en liten truddelutt. Så det gjorde de. De plingade på hos alla i hela huset. Jag är inte helt säker på att jag tycker att det är acceptabelt. De flesta hade i och för sig inte öppnat.

Det är väl typiskt att de unga killarna här omkring som för så mycket oväsen inte öppnade sina dörrar, trots att jag hörde att de var hemma. Däremot så öppnade alla tysta grannar som är genuint trevliga när man stöter på dem. Är det alldeles för enkelspårigt att dela in människor i bra människor och dåliga människor. Det är det garanterat. Men just när det kommer till mina grannar landar jag helt ohämmat i denna svartvita sanning. Är dock inte säker på ifall jag själv hade öppnat för ett luciatåg om jag hade varit ensam hemma. Tyder det på att jag egentligen är en ond granne...?

Det var ett ganska rart luciatåg. Sonen (som är huvudet kortare än sina kompisar) var lucia och kompisarna var tärnor. De delade ut pepparkakor och hade gjort "God Jul-kort" som de gav bort. Jag hörde dem högst upp i huset hur de började sjunga storstilat en lång julvisa med många verser så fort grannarna öppnade dörren. Efter halva huset hade de ransonerat ner uppträndandet till att dra första versen i luciasången. Förmodligen var detta ett lyckat koncept för alla inblandade. I trappan på väg ner till bottenvåningen råkade dock luciakronan falla av sonens huvud varpå lamorna krossades mot det hårda stengolvet. Ett snöpligt slut för ett mycket charmigt luciatåg.

En mycket julig dag

2009-12-12T23:12:00.003+01:00

Vilken julig dag. Idag har vi varit iväg på julmarknad. Helst hade vi velat gå på kitchig tivolijulmarknad med röda Coca-Colatomtar och "Santa Claus is coming to town..." ur högtalarna. Men det fick bli den ultimata hembygdsjulmarknaden med små stånd, facklor och gråa gårdstomtar istället. Kanske lika bra det. Vi fick även tillfälle att besöka en adventskonsert. Lyckligtvis hade vi med sonens Nintendo DS, varpå alla satt glada och nöjda under hela konserten.

Idyllen blev komplett när det dessutom började snöa. Utsikt över tindrande decemberstad. Tunga stora flingor som dalar ner över ljusbeklädda träd. För första gången i år kände jag riktig julstämning. Jag kanske inte får ha sonen i jul, men jag fick uppleva den här dagen med honom i alla fall.

Dagen avslutades med ett graninköp. Var egentligen inte alls på humör för att köpa gran där jag kom med fullastade matkassar. Men så stod den där - vår gran. Det var bara att springa fram och köpa den. En gran till detta hem bör vara precis i mellanstorlek. inte normalstor och inte pytteliten heller. Imorgon ska vi klä den, tända tre adventsljus och vältra oss i julstämning.

Snart jul

2009-12-11T23:07:00.003+01:00

Usch! Julen närmar sig. Det är pappans tur att ha sonen denna jul. Detta innebär att julen endast blir något som ska genomlevas. Jag får fira med honom i efterhand, men det blir ju inte samma sak. Det kan man inte lura i någon. Sonen köper det inte.

Tänkte köpa gran redan imorgon så att vi hinner julmysa en aning före julen. Sedan kommer nästa helg och då ska sonen till pappa igen, så man får väl passa på nu när man kan. Vi ska smacka på ordentligt här hemma med änglaspel, julkrubba, tomtar och glitter. Den där ängsliga stilrena minimalismen får ta en paus över jul.

Ska fira jul med mamma, hennes man och en vän till mig. I år ska vi åtminstone byta julklappar på julafton trots att inte sonen är hemma. Vi har planerat in en budgetjul där alla köper något litet till alla. Förrförra julen när jag inte hade sonen så sköt vi liksom upp hela julkonceptet tills han och min syster (som också bara firar varannan jul med oss) var med. Detta fick konsekvensen att vi satt på julafton och det kändes om möjligt ännu tystare och tommare. Efter Kalle på tv:n så fanns det just ingenting kvar som påminde om att det var jul. Så nu ska vi alltså fira jul. Det ska firas både på julafton och helgen efter när jag förhoppningsvis får hem sonen igen. Jag får väl längta dit helt enkelt. Sedan så är det jullov för sonen och mig!

Operationen över

2009-12-10T18:57:00.003+01:00

Operationen gick bra. Såvitt jag vet åtminstone. Jag sov mig igenom alltihop. Vilket fantastiskt koncept egentligen. Det är lite otäckt med narkos, man är ju inte medveten om vad som pågår. Men jag var evinnerligt tacksam att slippa vara medveten. Nu är jag lite rädd för vad jag ska få för besked. Min läkare kommer inte tillbaka förrän i mitten av januari. Men de sa att jag kunde ringa direkt till kliniken i mellandagarna för att förhoppningsvis få besked innan dess. Vet dock inte riktigt vad jag gör om det visar sig att jag är sjuk. Vill man ha ett sådant besked i mellandagarna?

Det har varit en sådan röra med vem som ska hämta sonen idag. Bästis hade sin pappavecka så jag kände att jag inte kunde be grannen (bästis mamma) ta sonen. Återstod alltså mormor. Sedan visade det sig att bästis pappa skulle föreläsa på annan ort och behövde barnvakt även till bästis. Ingen annan kunde ta henne så vi kom överens om att mamma (mormor) fick ta henne också.

Igår kväll pratade jag så med grannen (bästis mamma) och det visar sig att hon kan ta både sonen och bästis. Hon hade överhuvudtaget inte blivit tillfrågad och ville gärna ha barnen. Okej, ringer och avbokar mormor så att grannen kan ta barnen istället. Men se då blir mamma lite ledsen för hon hade ju sett fram emot att få hämta barnen. Ringer upp grannen och frågar om det är okej att mamma hämtar barnen.

Operationen gick ganska snabbt i eftermiddags och jag hade egentligen kunnat hämta barnen själv. Mormor fick i princip vända i dörren och grannen kom ner hit en stund för att hänga med sin dotter. Förhoppningsvis är alla nöjda. Nu är jag bara så vansinnigt trött. Fullproppad med värktabletter, lugnande(?) och kanske några rester kvar av narkosen. Ska titta lite på dvd med sonen och sedan tänker jag stupa i säng.

Operation imorgon

2009-12-09T21:45:00.003+01:00

Operation imorgon. Man kan lungt säga att jag är aningens labil inför detta. Gråtmild. Pratade med läkaren idag igen. Jag hade lite allvarligare diagons än vad jag först trodde. Men det är inte mycket jag kan göra. Operation och sedan så får jag svar på hur det har gått efter jul någon gång.

Min f d granne från gamla lägenheten följer med mig till kliniken imorgon. Jag är så evinnerligt tacksam över det just nu. Det skulle nästan kännas lite för jobbigt att åka dit själv. Inte minst att ta sig därifrån själv. Jag vet ju inte hur det här med narkosen kommer att påverka mig. Det kanske inte påverkar mig alls?

Pratade lite med praktikanten på jobbet idag. Hon verkade gladare. Inte p g a att jag hade pratat med henne, utan mer generellt. Bra. Hoppas att det löser sig för henne. Ska försöka att anstränga mig mer för att få in henne i gruppen.

Åh, vad jag önskar att allt bara var som vanligt igen!

Fristen är över

2009-12-08T21:11:00.003+01:00

Som det strular på jobbet i dessa dagar. Det ena ärendet besynnerligare än det andra. Någon är missnöjd med ett beslut jag har förmedlat och har drivit ärendet vidare. Jurister är inblandade och jag har inte riktigt ork för det just nu. Jag kan stå för mitt agerande i alla fall, man får väl vara nöjd med det. Även om det visar sig att jag har handlat fel så känner jag att jag har handlat efter bästa förmåga.

Något annat jobbrelaterat som bekymrar mig en aning är vår praktikant på jobbet. Det känns som om praktikanten har hamnat helt snett och känner sig väldigt utanför. Jag har inte riktigt förstått det tidigare. Jag kan förstå att det lätt blir så. Det är en i och för sig trevlig arbetsgrupp, men jag fick jobba hårt för att bli en i gruppen. Vet inte hur mycket ansvar jag ska ta för denne praktikant. Jag har inte varit handledare alls, jag är ju ganska ny själv. Ska dock försöka prata lite med praktikanten imorgon så får vi se om jag kan göra någon skillnad.

Apropå något helt annat så visade det sig nyss att min son fått en ny flickvän. Det ringde en liten tjej hit i fredags. Utan att presentera sig frågade hon efter sonen. Jag sa att sonen tyvärr inte var hemma, men att han skulle vara hemma nästa helg ifall hon ville ringa då istället. Sedan kunde jag inte bärga mig, utan frågade förstås vem jag kunde hälsa ifrån. Det var flickvännen. Den dåtida flickvännen. Det visade sig på måndagen att hon endast hade ringt för att göra slut. Tssssss! Och jag som var så trevlig och pratade om nästa helg!

Nu har sonen en ny flickvän. Vi hade just ett samtal i soffan kring detta. Han suckar, rycker lite på axlarna och säger -"Jag som ville prova hur det känns att vara singel. Nu fick jag bara vara singel i tre minuter". Olika falla ödets lotter kan man kanske säga...

En liten frist av harmoni

2009-12-07T22:33:00.005+01:00

Tänkte skriva ett inlägg om mina grannar, men ångrade mig. Sedan tänkte jag skriva om nervositet för operation och diagnoser, men jag orkar inte riktigt ta i det heller kände jag. Som att jag inte riktigt vill kännas vid det.

Nej, det största den här dagen är att jag varit på utvecklingssamtal i sonens skola och läraren hade ingenting att anmärka på. Allting går bara bra. Det som tidigare har varit på agendan har sonen nu arbetat med och han klarar sig alldeles lysande. Jag ska försöka leva kvar i den känslan ikväll. Inga stora känslor idag, en liten frist av harmoni.

Känslan på ett mörkt och regnigt förortstorg

2009-12-06T21:52:00.003+01:00

Stod och väntade på sonen idag. För ett antal år sedan gjorde jag och sonens pappa upp om en mötesplats där vi lämnar över sonen efter pappahelg. Kontentan av denna kompromiss är att vi träffas på ett litet förortstorg där ingen av oss bor. Detta kan tyckas vara ett märkligt koncept, men jag tror att det är av stor betydelse att ingen part känner sig förfördelad. Att alla är nöjda och glada kan vara värt en lite besynnerlig lösning. Sonen har än så länge inte ifrågasatt varför i all världen vi träffas där.

Jag tror inte att det är negativt för honom på något sätt. Vi står och småpratar en stund medan han brukar leka vid fontänen. Man undrar förstås vad han kommer att få för känslor kring detta torg när han blir vuxen. Just det här med att det inte finns något sammanhang kring detta lilla torg, mer än att det är vår överlämnandeplats.

Idag så ringde sonens pappa strax innan avtalad mötestid och berättade att han måste köra en omväg p g a någon större olycka i närheten. Han räknade med att han skulle bli några minuter sen. Det har alltid varit lite laddat det där med att vänta på att de ska komma körandes. Jag är så rädd för att det ska hända något och att de inte ska komma.

Nu visste jag att de skulle bli lite sena och tur var väl det. Man hörde sirenerna skräna ikapp förbi på motorvägen en bit bort. Det var som att det aldrig skulle ta slut. Hade jag inte hört från pappan så hade jag förmodligen klappat ihop på stället. Jag var inte långt ifrån ihopklappning idag heller. Tjugo minuter gick och ingen son hade kommit. Varje bil som kommer runt hörnet ur mörkret hoppas man är deras bil och så besvikelsen när man inser att det inte är det. En halvtimme går och jag hör ingenting. Jag börjar bli rädd. Vågar inte riktigt ringa heller eftersom jag är rädd att telefonsamtalet i sig ska framkalla en olycka.

Tänker att bara jag får hem min unge så spelar ingenting annat någon roll. Bil efter bil svänger in på torget, men ingen kör fram åt mitt håll. Det ställs verkligen på sin spets när man tänker så där. Funderar på ifall jag ska sätta en tidsgräns på en timme. Tänker att jag väntar en timme, sedan ringer jag hem till sonens bonusmamma och frågar ifall hon har hört något. Det regnar och jag blir alldeles genomblöt. Har inte ro att gå in på stationen och vänta. Jag måste se ifall de kommer.

Får inte glömma känslan där på ett mörkt och regnigt förortstorg. Jag fick ju faktiskt hem min pojke. Tillslut kom de ju där. Lättnaden när jag ser att det är de som sitter i bilen. Det må finnas högljudda grannar och trassel på jobbet, men jag fick hem honom. Trista diagnosen finns förstås kvar. Men det går att operera. Statistiken talar till min fördel. Jag har sonen och allt kan fortfarande bli bra.

Drastiko

2009-12-05T23:09:00.004+01:00

Idag har jag äntligen gråtit. Det är ju så förlösande att få ur sig allting. Jag borde verkligen gråta oftare. Jag har gråtit i mängder och promenerat en hel del. Det är väl ungefär det man kan göra.

Var iväg med vännen och åt middag. Hamnade i en konstig situation innan dess när grannen kom och frågade om jag ville följa med på bio. Kände att jag hamnade i en situation där jag var tvungen att välja mellan grannen och vännen. Det kan jag förstås inte göra. Men idag kändes det mer prioriterat att gå ut med vännen. Jag hoppas innerligt att grannen inte kände sig bortvald. Det var mitt fel att situationen uppstod, jag var nog lite luddig mot grannen från början. Ska försöka föra samman grannen och vännen någon gång, det är möjligt att det skulle bli lite enklare då.

Vi har pratat minnen idag. Jag tror att jag har ett behov av det just nu. Att landa i dåtiden när nuet känns lite jobbig att ta in. Vi har analyserat perioder från högstadiet, från gymnasiet, gått igenom misslyckade resor i tonåren. Sett mönster som hängt med genom åren. Precis fyllda 16 gjorde vi upp en arbetsplan som vi gav namnet "Drastiko". Drastiko var en drastisk strategi som gick ut på att vi skulle hitta pojkvänner. Över 20 år senare är situationen hyfsat snarlik, med skillnaden att vi var aningens mer organiserade som 16-åringar.

Ensam?

2009-12-04T21:54:00.004+01:00

Sonen har åkt till sin pappa. Jag är så tung i kroppen, i sinnet, i tankarna... Jag hade hoppats att jag skulle kunna gråta ur mig det tunga, men jag kan inte gråta alls längre. Har ingen lust alls att må så här. Jag ger mig den här helgen att återhämta mig, sedan får jag försöka hitta tillbaka till energin igen.

Orkar inte fundera kring min hälsa. Jag får förutsätta att allt ordnar sig, att det blir bra. Har istället börjat tänka på det här med att hitta någon. Kanske är det en flykt att fokusera på det istället? Vännen och grannen är båda ute och nätdejtar igen. De har gått vidare från den gemensamme nämnaren nu. Skönt för alla inblandade. Ikväll är de båda ute med nya män som de är seriöst intresserade av. Det är märkligt hur synkade de är trots att de inte känner varandra.

Vill inte bli ensam kvar medan alla andra går in i relationer. Men är det egentligen ett bra skäl att gå in i en relation? Att man inte vill vara ensam? Å andra sidan så är det säkert därför som väldigt många människor går in/stannar kvar i relationer. Jag tycker ju om att vara ensam. Så länge jag inte är helt ensam.

Satt på jobbet och grät idag

2009-12-03T22:43:00.002+01:00

Kunde inte sluta, tårarna bara rann. Sonen var med idag igen, han hade fortfarande sviter från vaccineringen. Jag hade alltså sonen längst in i mitt arbetsrum och en glasvägg ut mot korridoren. Kunde inte vända mig åt något håll, så jag försökte istället luta mig fram över telefonen. Gick sådär.

Läkaren ringde, tråkigt besked. Ytterligare operation. Vet inte riktigt vad jag ska känna. Är bara ledsen. Det är förhoppningsvis ingen fara. Men jag är så less på att hela tiden gå mellan oro, sorg, ångest och stunder av harmoni. Jag försöker ta vara på de små glädjeämnena och jag är otroligt tacksam över tiden jag har med sonen. Han väger förstås upp det mesta. Men det känns som att mina glädjeämnen i livet (bortsett från sonen) oftast består av att vad-roligt-att-det-inte-var-värre-än-så.

Det här är martyrigt, det vet jag. Definitivt. Det finns så många människor som har det betydligt värre. Kvinnor som lever i förtryck, i sjukdom och tvingas frukta för sina liv varje dag. Deras mål i livet är min självklara trygghet. Och här sitter jag och gnäller... Men idag är jag ledsen. Riktigt ledsen.

En dag i soffan

2009-12-02T22:14:00.003+01:00

Eftersom sonen tog sin andra vaccinspruta igår så rådde det vissa tveksamheter kring huruvida han skulle gå till skolan i morse. Det skulle få bli tempen som avgjorde och sonen satt med stor andakt och tittade på hur graderna räknades upp. Situationen krävde en gradgräns för när han skulle få stanna hemma. Sonen var alldeles stel av spänning och när temperaturen passerade den magiska gränsen gick det inte att misstolka lyckan som spritte i hela hans lilla person.

Vi har alltså spenderat denna dag i soffan. Behagligt i och för sig, men jag har lite ångest för att jag inte är på jobbet i dessa bråda dagar. Fick sedan ett telefonsamtal från kliniken som ska utföra operationen. De vill flytta fram operationen en vecka, vilket känns ganska skönt. Jag tror att jag behöver smälta det hela lite grann. Det visade sig dessutom att jag bara ska sövas i ca 10 minuter. Det känns rimligt. Hur mycket skada hinner de göra på 10 minuter? Inte alltför stor hoppas jag.

Denna dag har även årets första pepparkakor bakats. Köpedeg i och för sig, men det gills ändå.

Min modiga pojke

2009-12-01T22:54:00.003+01:00

Sonen tog sin spruta mot svinis idag. Han var alldeles otroligt duktig och modig. Det var inte den vanliga sjuksköterskan utan några helt nya. Vi hade inte mer än satt oss så började sonen bli orolig. Han trodde inte att bedövningsplåstret skulle verka. Ville inte ta fram armen. Höll för armen för att ingen skulle kunna komma åt att sticka. Tillslut var paniken i full blom och han började gråta. Här någonstans vill jag egentligen ta honom och springa därifrån samtidigt som jag känner pressen att det är lika bra att få det gjort.

Som ett sista försök erbjöd jag honom att vara med mig på jobbet hela dagen om han tog sprutan. Han tänkte två sekunder, sa okej, tog bort handen och så stack de honom, snabbare än kvickt. Jag vet inte riktigt om han förstod vad som hände, men ont gjorde det. Så otroligt stolt över denna modiga pojke. Just det där att redan ha fått panik och sedan ha styrkan att stå över paniken och ändå ta sprutan. Det tycker jag är jättestort. Mycket stolt mor idag också. Ja, det är jag väl för jämnan förstås. Men lite extra stolt idag är jag nog.

Just another manic Monday...

2009-11-30T21:21:00.003+01:00

Vilken dag... Hamnade i en mycket märklig position på jobbet. Ett känsligt ärende där jag hittills haft rollen som "fiende", men där det idag plötsligt slog om och jag fick rollen som "hjälpare" istället. Detta innebär att jag alltså måste uppmuntra till att ompröva och bestrida mina egna beslut. Som att driva ett mål mot mig själv kan man säga. Människor som är upprörda och besvikna. Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig - skuld? Jag har landat i ångest istället för säkerhets skull.

Kom inte iväg från jobbet förrän sent och blev därför sen att hämta sonen + bästis. På hallmattan när vi väl kom hem låg en kallelse till operation för mig redan denna vecka. Panik! Det visar sig att jag ska sövas ner!? Sövas? Det känns väldigt seriöst och stort. Jag som tänkte att det skulle vara en liten 2-minutersoperation med lokalbedövning.

Dessutom ska sonen ta sin andra spruta mot svininfluensan nu i veckan. Givetvis, jag säger givetvis har sonen huvudvärk och har kräkts nu under kvällen. Osäker på om man kan ta sprutan om man kräks och har huvudvärk?

Lite väl mastigt under en och samma dag. Nu hoppas jag innerligt att resten av veckan fortlöper så smidigt som det bara går.

Vilken konstellation!

2009-11-29T21:50:00.003+01:00

Sonen har uppträtt idag och jag är komplett socialt utmattad. Där för att titta på sonen var mamma och hennes man, kul även om jag känner ett visst socialt ansvar för dem på något vis. Sonens pappa med familj var förstås också där. Mycket trevligt att de kom, men jag är alltid lite rädd att det ska råkas sägas någonting som ska göra mig illa berörd eller ledsen. Sonens bonusmammas mamma och pappa var där, riktigt festligt eftersom det rent objektivt låter så långsökt. Men de står faktiskt sonen ganska nära och de är ett väldigt sympatiskt par. Uppepå detta så var bästis relativt nyseparerade mamma (grannen) och pappa där.

I ca 20 minuter stod jag och försökte hålla igång en konversation i detta sällskap. Det var ett mycket haltande samtal. Mina axlar var långt upp vid öronen hela eftermiddagen innan jag återhämtade mig en aning från denna pärs. Herrejisses vilken konstellation! Stämningen var inte direkt lättsam och otvungen om man så säger, även om alla givetvis vill väl.

Sonen var som alltid jätteduktig. Jag är en mycket stolt mor. En mycket stolt och utmattad mor.

Räkna med bråk

2009-11-28T22:42:00.003+01:00

Jag hade en matematisk diskussion med sonen och bästis idag. Sonen undrade var det blir om man delar fem äpplen på två personer. Han kom ganska snart fram till att man då fick två och ett halvt äpple var. För att höja diskussionen en aning så utvecklade jag det hela med att ifall man delar alla äpplen i halvor så får man fem halvor var.

Jag tänkte att de lika gärna kunde passa på att lära sig grunderna i bråkräkning. Minsta gemensamma nämnare och allt det där. Men bästis lät sig inte imponeras. Hon avfärdade genast all bråkräkning med: "-Men det där håller ju bara om man räknar med äpplen, men vad händer om man räknar med bollar då?" Det tänkte de inte på - egypterna - när de började räkna med bråk...

En glättig truddelutt

2009-11-27T22:13:00.002+01:00

Insåg när jag stod och gjorde frukost i morse att sonen hade för hög volym uppskruvad på tv:n. Åtminstone för hög volym för att vara klockan kvart över sju en fredagsmorgon. Det är en bit mellan vardagsrum och kök (för att vara en mycket liten lägenhet) och hör jag hög volym i köket så är risken stor att även grannar hör hög volym. Jag tänkte dock att det är ingen idé att jag börjar hojta åt sonen att skruva ner, utan jag kan göra det själv när jag kommer ut med frukosten.

Just precis då börjar en ny tecknad film och i vinjetten sjunger ett gäng pingviner och isbjörnar med glättig stämma: - "Vill du ha lugn och ro får du hitta någon annanstans att bo". Man kan anta att de unga männen häromkring vaknade till denna lilla truddelutt. Detta tyckte jag var mycket festligt då - i morse. Är inte fullt lika stöddig nu ikväll. Detta var förstås endast roligt åt ena hållet, jag hoppas att alla grannar är införstådda med det...

Att få hämta på fritids

2009-11-26T22:32:00.003+01:00

Sonen var mycket missnöjd med mig igår. Han ville börja gå hem själv från skolan som ALLA andra i hans klass gjorde. Alla andra visade sig vara några få, men önskan att få gå hem själv kvarstod.

I eftermiddags på väg hem från jobbet tänker jag att jag måste ju ge honom en chans. Jag ringer alltså till fritids och ber dem skicka hem sonen. Helt avslappnad är jag förstås inte, utan jag är ändå tvungen att ta vägen förbi hans skola för att se att allt verkar gå bra. Så ser jag honom komma där i mörkret - en liten filur med stor ryggsäck guppandes på ryggen och med ganska kavata steg. Snabbt genar jag genom parken så att jag ska hinna före honom hem.

Hans min när han kom hem var förstås obetalbar. Hela pojken lyste. Men när han skulle sova och vi pratade om dagen som varit, så var han ändå lite brydd. Gå hem själv kunde han förstås göra igen någon gång. När han hade blivit lite större. Fram på våren någon gång när det var ljust ute. Tills dess var det nog bäst att jag hämtade honom ändå.

En liten stund till får jag alltså gå till fritids på eftermiddagarna, småprata med personalen, rensa hyllan på viktiga papper och slänga gammal bortglömd frukt som aldrig blivit uppäten. Nu när jag vet att denna tid snart är förbi ska jag passa på att tillfullo uppskatta varenda eftermiddag.

Ett kryphål?

2009-11-25T21:48:00.006+01:00

Neeeeej! Analkande snuva! Första tanken är givetvis svininfluensa. Kan detta vara början på svinis? Men inser ganska snart att svinis med största säkerhet inte börjar med ett par timmars snuva. Inga feberchocker eller hostattacker i sikte.

Jag är dock lite förundrad över hur jag har kunnat smittas av någonting överhuvudtaget i dessa dagar. Jag har varit lite manisk på sista tiden kan man nog lungt påstå. Vantar på så fort man kommer på bussen och i affären. Aldrig ta någonstans med bara händerna. Tvätta händerna, sprita händerna, det har inte varit någon hejd på mig.

Var kommer då dessa måhända ofarliga vintervirus ifrån? Var har de hittat ett kryphål i all denna mani? Hur kunde de ta sig förbi min mur av bomullsvantar, tvål och handsprit? Jag måste uppenbarligen se över mina försvarsstrategier.

Julefrid?

2009-11-24T22:20:00.003+01:00

Det är ju snart jul! Inte klokt. Har just insett att jag endast har sonen två helger till före jul. Den första av dessa helger ska sonen uppträda, varpå mycket av tiden kommer att gå åt till att repetera. Kvar finns alltså en helg. En helg då vi ska:

Julbaka
Gå på traditionell julmarknad + annan småtrist julmarknad + julskyltning + köpa spritsade pepparkakor i fina affären + restaurangbesök (det är ett heldagskoncept)
Gå på kommersiell tivolijulmarknad
Julpyssla, vi har just varit i pysselbutiken och konsumerat
Se ett luciatåg
Gå på adventskonsert (lite tveksamt eftersom sonen tycker att det är urtrist)

Julefrid?

Små, små steg

2009-11-23T21:58:00.003+01:00

Läkarbesöket gick väl ganska bra antar jag. Så bra som ett sådant besök nu kan gå, det känns som att hela konceptet är synnerligen obehagligt. Jag fick en förklaring till de märkliga symptomen jag har haft och de går förhoppningsvis ganska enkelt att åtgärda. Efter åtgärder och om alla testvärden är okej så bör jag ha ganska stora chanser att bli gravid.

Nästa steg skulle i så fall bli att ta kontakt med en klinik i Danmark för ett inledande samtal. Så stort! Vet inte om jag är riktigt mogen för detta. Men kanske hinner tiden rinna ifrån mig innan jag känner mig helt redo?

Kanske kan nästa steg få bli att räkna ut vilken klinik som passar mig bäst. Det känns ändå ganska harmlöst. Små, små steg kanske är min melodi just nu.

Alla dessa rädslor

2009-11-22T22:16:00.002+01:00

Imorgon är det dags för läkarbesök! Mycket stort. Det är alltså imorgon jag ska ta mod till mig och berätta för en gynekolog att jag funderar kring att försöka få barn på egen hand. Jag tvekar fortfarande. Det finns så mycket jag är rädd för i samband med detta. Samtidigt som jag gärna vill ha ett barn till.

Men tänk om jag får en mycket komplicerad graviditet. Klarar jag att ta hand om sonen då? Tänk om jag skulle dö i samband med graviditeten/förlossingen? Har jag inte en skyldighet mot sonen att inte försätta mig i en sådan risksituation? Tänk om jag och sonen förlorar vår nära relation som vi har nu? Tänk om han krisar när han får konkurrens av ett syskon och blir olycklig? Tänk om barnet blir handikappat, har jag ork att ta hand om två barn då? Tänk om barnet blir olyckligt för att han/hon inte har någon pappa? Vem tar hand om det nya barnet om det händer mig någonting? Är det rätt av mig att sätta ett barn till världen med endast en förälder?

Alla dessa rädslor. Men så finns den där andra rädslan där också... Tänk om jag ångrar att jag bara fick ett barn. Barn är så pass viktigt för mig. Jag har min chans här och nu att få ett barn till. Bör jag inte ta den då?

Bonushelg

2009-11-21T22:49:00.002+01:00

Sol! Äntligen! Vi har inte gjort något särskilt idag. Varit ute och fått lite sol på oss förstås. Hela den här helgen känns lite som en bonus. Jag hade ju inte planerat för att ha sonen hemma, så vi har fått en massa bonustid som inte är upplanerad överhuvudtaget. Sådana helger borde man ha lite oftare.

En ont-i-magen-dag

2009-11-20T22:30:00.003+01:00

Hade så mycket att göra på jobbet idag. Min plan var ju egentligen att jobba sent. Men eftersom jag skulle ha sonen denna helg så skulle jag bli tvungen att vara mer än mer effektiv under ordinarie arbetstid. Denna situation gjorde att jag blev alldeles stel i morse när sonen med jämrande stämma menade på att han mådde illa och hade ont i magen.

Många tankar hann i panik passera i mitt huvud. Hur skulle jag göra nu? Skicka iväg ett halvsjukt barn till skolan? Stanna hemma och VAB:a för typ fjärde gången denna höst? Skicka iväg ett halvsjukt barn till min mamma som kanske i sin tur blir smittad av potentiell magsjuka? Det fanns inget rätt alternativ i detta läge.

Men så hittar jag sonen dansandes framför spegeln samtidigt som han sjunger med glad stämma:
För det är ingen vanlig dag
Nej, det är en ont-i-magen-dag
Hurra, Hurra, Hurra

Nog är det väl rimligt att tro att man klarar av en skoldag då?

Gnäller vidare, men nu med små positiva inslag

2009-11-19T22:27:00.004+01:00

Jag har nu kommit överens med grannen om att hon inte berättar något mer för mig om mannen på dejtingsidan. Det känns som en befrielse att jag åtminstone inte behöver sitta emellan där. Detta måste ju betecknas som positivt.

Grannen ovanför har haft hög volym på i över en vecka. Idag är det dataspel som dånar där uppe. Vet inte riktigt hur jag ska gå vidare med det här. Måste jag fortsätta gå upp dit och klaga på nätterna? Om han nu vet att det är lyhört och själv beklagar sig över det, varför i all världen skruvar han då upp volymen själv? Är det en provokation? Grannen har definitivt dragit ner livsglädjen på nätterna denna vecka.

Sonen blir hemma denna helgen. Hans lillebror (på pappas sida) har fått influensa, eventuellt svinis. Det känns säkrast att sonen inte åker dit hur som helst. Det är ju förstås positivt att få ha sonen hemma, men synd om lillebror som blivit sjuk.

Egentligen skulle jag ha gått ut och partajat med grannen imorgon. Det hade faktiskt varit trevligt, jag hade sett fram lite mot det. Nu får jag förmodligen ställa in de planerna, såvida inte sonen kan vara någon annanstans. För att krångla till det hela lite mer så har nu vännen inte heller något särskilt för sig imorgon. Hon vill därför att vi hittar på någonting. I det läge som råder kändes det inte helt okej att säga att jag planerat att gå ut med grannen imorgon (med tanke på mannen från nätet). Kanske stannar jag helt sonika hemma med sonen imorgon kväll istället så slipper jag ta ställning till hur jag ska göra.

Vännen och grannen har fallit för samma man

2009-11-18T22:42:00.003+01:00

Varit på museum under kvällen. Vardagskvällarna är definitivt den bästa tiden för muséebesök. Knappt något folk där, vi fick hela lekavdelningen för oss själva.

Tyvärr har mannen från dejtingsidan som både grannen och vännen fastnat för tagit upp alltför mycket energi denna kväll. Jag tror att grannen har svårt att släppa honom och vännen har hunnit bli förälskad i honom. I och med att grannen och vännen inte alls känner varandra så komplicerar det saken ytterligare. De har ingen naturlig konversation kring detta. Men vännen vill förstås att jag ska pressa grannen så mycket jag kan på information kring deras relation. Jag känner att jag hamnar i mitten och vill helst inte dras in i detta alls.

Framförallt riskerar detta att förstöra för mig. Jag har en känsla av att vännen kommer att bli sur på grannen ifall hon väljer att träffa denna man. Detta kommer i sin tur att innebära att hon riskerar att bli "tyst" varje gång jag nämner grannen i fortsättningen. I och med att grannen är en så pass stor del av mitt liv så kommer detta förstås att ställa till det. Framförallt eftersom de förmodligen kommer att träffas någon gång i framtiden. Jag har ingen lust att behöva välja endera sidan vid större festligheter.

Inte heller har jag någon lust att sätta grannen under för mycket press bara för att jag känner någon som dejtar mannen hon skriver till på nätet. Hon har ju ingen skyldighet att anpassa sina nätdejter efter min bekantskapskrets. Självklart kommer ingen skugga att falla på mannen ifråga, utan det är jag som får ta konsekvenserna av att han är ute och tokraggar på nätet. Rättvisan i detta?

Grannen löper amok

2009-11-17T23:27:00.004+01:00

Det är något märkligt med grannen ovanför. Nu satte han på musik igen. Varför väntar han fram till midnatt och sätter sedan på hög musik? Nu börjar det bli en vana... Så besynnerligt. Vill han provocera? Röker han på varje vardagskväll? Varför löper han amok nu helt plötsligt? Trött! Har ingen lust att behöva gå upp dit.

Vännen ringde precis och berättade om den nya mannen hon dejtar från nätet. Jag berättade lite om mannen som grannen just börjat skriva med och vi konstaterar snabbt att det är samme man. Hopplöst! Dejtingvärlden kanske inte är allt för stor ändå. Känner mig inte helt frestad att hänge mig till den.

Lite dystert

2009-11-16T22:37:00.003+01:00

Det är så grått väder att jag nästan får panik. Lite som cellskräck för att man aldrig ser blå himmel och sol. I ren desperation började jag googla på väderprognoser... Hur ofta gör man det? Det kommer att vara lika dystert hela veckan.

Sonen åker till pappa denna helgen. Det veckorna han inte åker känns livet aningen lättare. Nu känns det som att den kommande helgen lägger lite sordin över hela veckan. Eller är det jag som låter den göra det? Vi får väl se, jag får försöka göra det bästa möjliga av denna vecka ändå.

Anledningar att vara tacksam

2009-11-15T22:13:00.003+01:00

Idag har jag haft anledning att vara tacksam över att
- Jag har känt lite julstämning varpå sonen och jag inhandlade två nya julgranskulor (man unnar sig...)
- Vi åkte på ett trevligt muséebesök tillsammans med granne och bästis.
- Vi tog en promenad och fick om inte sol så åtminstone lite dagsljus på oss.
- Jag har haft en myskväll med sonen och spelat, pusslat och ätit godis.
- Jag klarade av alla "hemmasysslor" redan för en timme sedan och kan nu ägna resten av kvällen åt precis vad helst jag känner för att göra.

Fastern ringde

2009-11-14T23:47:00.003+01:00

Min faster ringde idag. Jag har ett konstant dåligt samvete för min faster. Hon flyttade till samma stadsdel som jag för några år sedan och hade förmodligen hoppats på att vi skulle börja umgås mer. Jag går förbi hennes hus varje morgon på min morgonpromenad och det stinger till i bröstet på mig av skuld varje gång jag ser hennes fönster.

Det kan vara lite knepigt att konversera med fastern dessvärre. Hon är väldigt arg på folk i släkten. Släktingar som jag hållit mycket av och som nu gått bort. I och för sig är fastern även arg på släktingar som är i livet också. Kanske lägger hon ansvaret för de konflikter hon hamnar i utanför sig själv?

Nu har jag hur som helst lovat henne att vi ska komma förbi och hälsa på. I vanliga fall så brukar jag kunna ta med mig mina kusiner, det blir lite lättare då. Fastern brukar visserligen inte riktigt hänga med i konversationen, men jag tror att hon är ganska nöjd bara av att vi är där omkring. Såvida hon inte blir irriterad på barnen och att på att de är högljudda. Det är inte helt enkelt. Just idag så var hon väldigt arg på kusinernas pappa så det kändes inte riktigt som om det var läge att fråga dem om de vill hänga med. Jag vill inte bidra till att kusinerna kommer ännu längre från fastern, vilket de eventuellt skulle göra ifall hon får för sig att prata ner deras far.

Sonen kommer inte att bli glad över detta arrangemang. Han tycker inte om att gå dit och jag drar mig väl också lite för det hela. Så synd att det skulle bli så här! Men nu måste jag ta tag i det hela och pallra mig iväg i veckan som kommer.

Rebellen i mig?

2009-11-14T00:25:00.004+01:00

Gjorde något så dumt idag. Jag var och handlade på Vi och blev då tillfrågad ifall jag inte ville ha ett samla-poäng-kort hos dem. Jag hängde på och erbjöds att fylla i en blankett för att starta igång ett kort där och då. Efter att ha fyllt i personuppgifter skulle man kryssa i rutor ifall man var singel, sambo eller gift. Sådant där brukar störa mig så jag kryssade inte i någon ruta alls (rebell i det lilla ;)). Däremot fyllde jag i att jag hade barn (rebellen i mig tog en paus).

När jag sedan skulle lämna in blanketten så hejdade sig damen med korten. Jag tror att hon hade noterat att jag hade barn och hon erbjöd mig då att få två kort istället, så att min man också kunde få ett. Här någonstans löpte min hjärna amok helt och jag hör mig själv säga -"Ja, det tar jag gärna". Egentligen borde jag irriterat mig på att hon förutsätter att jag har en man, det hade jag definitivt gjort i vanliga fall. Men inte idag. Idag tänker jag istället - klart att jag är gift.

Damen frågar vidare: -Vad heter din man? Jag blir lite tagen på sängen av frågan. Det här hade jag helst velat tänka över lite mer. Vad skulle min man heta? Jag ville ju gärna att det skulle vara något bra nu när jag äntligen gift mig. - Johan, får jag tillslut ur mig. - Johan och så mitt egna trista vanliga efternamn. Men det kändes ändå lite viktigt att vi skulle ha samma efternamn. Även om det hade varit lite besynnerligt att någon av oss (förmodligen jag) hade bytt efternamn till ett sådant alldagligt namn.

Sedan blev jag lite besviken på mig själv. Johan? Jag är inte helt säker på att just Johan var det allra bäst lämpade namnet på denna min make? Det kändes som att det här gick alldeles för fort. Damen fortsatte och ville nu veta när Johan var född, kunde jag hans personnummer? Här kände jag inte heller att jag fick någon tid till eftertanke. Johan fick vara född samma år som jag. Bara det... Trist! Men han föddes visst redan i januari, den femtonde. Datumet kom av bara farten. Undrar om man inte är stenbock om man är född i januari?

Min man Johan är alltså stenbock, jämngammal med mig och innehar nu ett bonuskort på Vi! Tror bestämt att rebellen i mig åkte på långsemester...