Ska hålla föredrag på måndag morgon och jag som har så otroligt svårt att prata inför folk. Satte mig i panik i förmiddags och skulle ta mig an powerpoint och snickra ihop något lämpligt. Det gick väl sådär. Nu sitter jag och håller låtsasföreläsningar inför en låtsaspublik och stakar mig redan nu.
Det första föredraget blir inför en liten audiens, vilket känns bra att starta med. Därefter ska jag hasta iväg till en sal som rymmer över 200 personer, det känner jag mig lite mer tveksam inför. Kulmen inträffar dagen efter då jag ska hålla samma föredrag långt ner under jorden. Dit ska jag leta mig ner på egen hand och jag har fått en utförlig beskrivning om skyddsdörrar, larmade dörrar med koder och korridorer till höger och nerför en backe till vänster... Backar!? Under jorden? Till saken hör ju förstås att jag har en cellskräck utan like och står knappt ut med tanken på att vistas i en vanlig källare utan fönster. Man kan lungt hävda att jag står inför en utmaning.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Läste hur du våndades. Sådär kan jag också känna, och säkert nästan alla av oss ibland. Hoppas det gick bra.
Jag skrev lite om rädsla, http://spinred.wordpress.com/2009/09/03/radd-att-vara-radd-%E2%80%93-nar-radslan-blir-ett-hinder/, är nyfiken på vad du tänker när du läser det. Berätta mer!
Skicka en kommentar